ÄLSKA

Vi bjuder på ett kapitel ur Michel Ekmans Självbiografiskt lexikon, en samling klarsynta iakttagelser över det egna livet från A till Ö. Författaren själv föreslog kapitlet ÄLSKA.

9789515243355Första gången jag såg henne var i Hufvudstadsbladets kantin. En av mina drömmar hade gått i uppfyllelse: jag hade börjat skriva kulturartiklar i tidningen och bjöds nu på lunch av litteraturredaktören.
Hon hade något av de vikariat hon brukat ha där ända sedan studietiden.
Vi kom från samma kretsar, var nästan jämnåriga, hade bägge vuxit upp i Helsingfors och studerat humaniora vid universitetet. Vi hade många gemensamma vänner. Under tiden jag bodde i Stockholm hade hon till och med sovit över i min bostad någon gång när jag var bortrest eftersom hon kände min flickvän. Men försynen hade hållit sin hand över oss så att vi aldrig träffats under alla de år då mitt liv och särskilt mitt kärleksliv var återkommande djupdykningar i destruktivitet och kaos. Nu var jag gift och upplevde ett tillfälligt lugn efter en av dessa kaosperioder, den värsta någonsin, som nästan gjort slut på äktenskapet. Lycklig var jag inte, sliten mellan insikten om att leva i ett förhållande där jag gjorde oss bägge olyckliga, och fasan för vad som skulle hända med relationen till min lilla son, som jag så älskade, ifall jag lämnade min fru. Jag var rådlös, men eftersom jag för tillfället kommit ut ur turbulensen gick jag vidare, steg för steg, som i dimma.

Hon verkade vara en människa med en stark fästpunkt i sig själv, helt ointresserad av att ställa sig in hos andra, alldeles olik mig själv med mina ängsliga drömmar om att utmärka mig inför världen.

Mitt intryck av henne var inte gott. Snarare blev jag skrämd. Hon kom hastigt in i rummet klädd i en lång, mörkgrön sommarklänning.
Det lockiga röda håret stod ut, pannluggen och de stora glasögonen dolde halva ansiktet. Hon hälsade kort utan att presentera sig, nästan utan att se på mig, avhandlade hastigt något med litteraturredaktören och svepte ut igen utan ett överflödigt ord. Jag, som också annars var en bortkomling där på redaktionen kände mig förvirrad och ännu obetydligare än förr. I sin upphöjda oberörbarhet hade hon väckt mitt intresse, men någon lust att träffa henne igen kände jag inte. Senare skulle jag lära mig att den här drottninglika snorkigheten var en blandning av tankspriddhet och ett sätt att hålla omvärlden på avstånd, inte olik de ironier jag själv excellerade i.
Emellertid kom vi i kontakt med varandra ändå. Efter ett drygt halvår blev hon litteraturredaktörens vikarie och det ledde till att vi regelbundet talade i telefon med varandra (det här var lyckligtvis före e-posten). Jag bodde då i Åbo, så vi träffades inte. Men det visade sig att vi var väldigt bra på att prata med varandra. Varje litet ärende kunde leda till långa, vindlande samtal om allt från det vi arbetade med till de mest vardagliga trivialiteter. Hon hade också en humor som talade djupt till mig, en lite torr, distanserad syn på vad hon fann främmande och absurt i världen. Ofta kunde jag dela den. Hon verkade vara en människa med en stark fästpunkt i sig själv, helt ointresserad av att ställa sig in hos andra, alldeles olik mig själv med mina ängsliga drömmar om att utmärka mig inför världen.
En gång skickade hon mig ett foto av Monica Vitti för att illustrera någon poäng i det vi talat om. Snabbt blev de här samtalen ett av mitt livs största glädjeämnen. Samtidigt kändes det lugnande att vi inte träffades – ingenting ställdes på sin spets och det ytliga lugnet i mitt äktenskap efter den tidigare turbulensen kunde fortsätta att råda.
Ett år efter vårt korta, första möte förändrades våra levnadsförhållanden. Hon gav sig iväg till Turkiet för att tillsammans med en väninna resa runt i landet under många månader – jag visste ju redan att Turkiet och turkiskan var ett av hennes stora intressen. Själv fick jag ett stipendium och reste mer beskedligt till Stockholm för att äntligen skriva min pro gradu-avhandling och avsluta mina långt utdragna studier. Det var en bra tid – jag fick återvända till Stockholm som jag sedan mina tidigare år där tyckte så mycket om och jag slapp den djupfrysta och ömtåliga atmosfären i mitt äktenskap. Under de tre månaderna där träffade jag min familj vartannat veckoslut. Mötena var harmoniska, rentav lyckliga, inte minst för att jag fick umgås med min son som var det enda jag saknade från vardagslivet i Åbo. Jag gick helt upp i mig själv, mina kulturella intressen och studierna på ett sätt som påminde om ungdomsåren som låg närmare tio år tillbaka i tiden – jag var nu över trettio. På henne tänkte jag inte mycket, utom när jag en gång fick ett vykort från någon okänd ort vid Turkiets östra gräns. Då kände jag en blandning av saknad och obestämd förväntan.
Men hela tiden uppfattade jag min Stockholmsvistelse som en konsolidering av mig själv inför ett fortsatt äktenskapligt liv som äntligen skulle få stadga av att jag hade min examen och kunde söka fast arbete i stället för de brokiga frilansuppdragen.
Så jag återvände hem glad åt att återförenas med min familj och fira jul med den. Livet kändes bättre än på flera år. Efter julhelgen, när min fru återvände till sitt arbete, åkte jag som vi brukade med min son till mina föräldrar i Helsingfors för att fira jul med dem också. En av de här dagarna hade jag ett möte med Hufvudstadsbladets litteraturredaktör, som nu hade återvänt till sin tjänst, för att planera vårens arbete. Efter mötet var det fika. Då steg plötsligt hon in i rummet.

Där satt vi sedan medan vintereftermiddagen övergick i kväll och kvällen i natt. Vad vi pratade om minns jag inte, det är inte viktigt. Vi pratade om allt.

Hon hade nyligen, utan att jag visste om det, återkommit från sin långa resa. Hon såg sig omkring i rummet utan att fästa någon särskild uppmärksamhet vid mig, hälsade på sitt tankspridda sätt och packade upp en kartong med wienerbröd samtidigt som hon förklarade något om varför just de wienerbröden var de bästa som fanns och strängt taget de enda man alls kunde äta. Jag slukade henne med blicken. Vi hade inte setts sedan det korta mötet för halvtannat år sen, trots de tidvis intensiva telefonkontakterna. Nu fann jag henne obeskrivligt underbar. Hennes hår var lika rött som förr, pannluggen fanns kvar men glasögonen var nya: mörkröda, sneda, ganska stränga. Också läppstiftet var mörkrött. Hon var klädd i jeans och jeansjacka, och en tjock, gammalrosa tröja.
Jag sade inte mycket under kaffet som följde. Jag var fullt upptagen av att se på henne. Eftersom hon nyss kommit hem från sin spännande resa var hon på ett naturligt sätt medelpunkten i sällskapet och hon berättade om sina upplevelser på det sätt som jag senare lärde mig var typiskt för henne: medryckande och kunnigt, men nedtonat, utan att göra nummer, och alltid med en viss självironisk distans till det hon upplevt. Hon var vacker och imponerande. Lyckligtvis var jag inte längre helt ung, och jag hade vant mig vid att umgås med kvinnor också utan kamratlighetens skyddande hölje. Så när kaffet var urdrucket tvekade jag inte utan frågade om hon ville följa med till restaurang Kosmos. Och hon sade ja! Kosmos hade under mina sista Helsingfors- år varit mitt andra hem och kändes lämpligt välkomnande och bekant för en så speciell träff som den här. Vi gick alltså dit och fick en av logerna längs bortre väggen. Där satt vi sedan medan vintereftermiddagen övergick i kväll och kvällen i natt. Vad vi pratade om minns jag inte, det är inte viktigt. Vi pratade om allt. Jag iakttog henne, hennes gester, hennes mimik, hennes sätt att luta sig fram över bordet och tala med låg, nästan mumlande röst och ibland med ett skratt, eller en liten grimas liksom stryka över det hon sagt. Hon var inte bara bedövande attraktiv utan också absolut unik och beundransvärd. Jag fick ett starkt intryck av hennes integritet – av att hon skapat sin egen värld och sina egna värderingar och i grund och botten varken särskilt aggressivt ville föra fram dem eller brydde sig väldigt mycket om vad andra tänkte. Som det här med wienerbröden. För mig var de något trivialt som jag på sin höjd kunde känna mig lite likgiltigt nedlåtande inför – jag var ganska asketisk till min läggning men hade också en viss beundran för det som ansågs exklusivt. För henne låg det annorlunda till. Hon gillade kaffebröd sedan barndomen, och eftersom hon gjorde det var det skäl att ta dem på allvar och lägga ner möda på att hitta de bästa. Detsamma gällde kultur – det hon tyckte om och intresserade sig för tog hon på absolut allvar, alldeles oberoende av vilken status andra tilldelade det. Hon var en snobb, men det hon snobbade med hade ingenting med den generella värdesättningen av företeelser att göra, och hennes behov att påtvinga andra sina övertygelser var mycket litet.

Jag visste inte vilken väg bussen skulle ta – genom Tölö eller Hagnäs – men beslöt att om den gick genom Tölö var det ett tecken eftersom hon bodde där. Då skulle jag stiga av och försöka ringa till henne från telefonkiosken vid Nationalmuseet.

Efter den långa kvällen på Kosmos skildes vi utan desto vidare överenskommelser eller ömhetsbetygelser, men jag hade sinnesnärvaro nog att be om hennes telefonnummer. Det visade sig svårt att få tag på henne – hon var sysselsatt med att göra radioprogram om sin turkiska resa och tillbringade dagarna i studion. Några dagar senare var jag i Borgå för att hälsa på en vän. Under hemresan ganska sent på kvällen tänkte jag på henne. Det gjorde jag numera för det mesta. Jag visste inte vilken väg bussen skulle ta – genom Tölö eller Hagnäs – men beslöt att om den gick genom Tölö var det ett tecken eftersom hon bodde där. Då skulle jag stiga av och försöka ringa till henne från telefonkiosken vid Nationalmuseet. Och det gjorde den. I den kallfuktiga kiosken slog jag med fumliga fingrar hennes nummer och hon svarade! Hon förklarade att hon redan gått och lagt sig men lät varken förvånad eller irriterad när jag föreslog att vi ändå skulle träffas. Vi kom överens om att ses på restaurang Elite. Jag gick dit och efter en stund dök hon upp. Hon såg lite trött och frånvarande ut, men det mörkröda läppstiftet var på plats. Tumultet i mitt inre var värre än någonsin och jag försökte spana efter tecken på att det varit något annat än tillmötesgående som fått henne att träffa mig. Hon förklarade att hon hade vissa bekymmer sen sin resa och att hon, för att slippa tänka på dem, hade tagit sömnmedicin och lagt sig tidigt. Därför, sa hon, kunde hon inte dricka alkohol utan fick nöja sig med vichyvatten. Jag mindes min ungdoms regel att aldrig visa nyfikenhet inför människors egenheter och nickade bara.
Vi satt inte länge där. Som en av dessa obeskrivligt underbara gåvor livet någon gång nästan i förbigående ger en frågade hon om vi inte hellre skulle gå hem till henne. Min kropp började darra. På vägen tog jag modell av Woody Allen och frågade om jag fick kyssa henne, så att det inte skulle bli pinsamt sen när vi kom fram. Det hade hon ingenting emot.