Bäck och Boholm nominerade till Nordiska rådets litteraturpris
Tomas Mikael Bäcks diktsamling De tysta gatorna och Johanna Boholms prosalyriska berättelse Jag är Ellen har nominerats till Nordiska rådets litteraturpris 2017.
Motiveringarna lyder:
Tomas Mikael Bäck (f. 1946) är en utpräglad poet som i snart femtio år gett ut till formatet små, men substansen stora diktsamlingar. Debuten skedde 1972 med Andhämtning. I fjol kom hans tjugonde bok, De tysta gatorna, som nu nomineras för Nordiska rådets litteraturpris. 2014 tilldelades han Edith Södergran-priset och 2016 Längmanska kulturfondens pris.
Bäck tog avstamp i den finlandssvenska modernismen med Gunnar Björling som sin främsta läromästare. Hans uttryck gick mot en allt större knapphet, och under 1980-talet gav han ut flera samlingar med aforistiska enradingar. Under senare år har han låtit sina dikter breda ut sig över lite flera rader och släppt in det biografiska, utgångspunkten är ofta en konkret iakttagelse från födelsestaden Vasa. Det berättande draget och de sinnligt igenkännbara detaljerna – dofterna, vyerna och ljuden – gör hans senare diktning avspänd och befriad. Man blir på ett stillsamt sätt upprymd av att läsa Bäck.
I De tysta gatorna öppnas ”samma gamla sinnen” och ”vilken minnesbild som helst får återkomma”. Vad man hör när man öppnar sig är ofta inte, som Bäck påpekar, tomhet eller tystnad utan ”tinnitus i den egna apparaten”. Men också dessa biljud och störningar bejakar han. Kanske liknar de i själva verket musik som ännu inte skapats eller ett stilla oavlåtligt regn. Till och med misstagen och olyckorna tas emot och ges mening:
I tåget går jag åt fel håll.
Jag skär mig på en skåpdörr.
Ständigt denna kärlek.
Det saknas inte dramatik i dikterna: åskan går, det glömda landskapet står i flammor och blixtarna gör svarta sick-sack-mönster. För det mesta klarar Bäck sig ändå utan det bjärta och spektakulära: ”Man behöver kanske inte till slut cinnober och smaragd?”
Vad man behöver är snarare det grå och gyllene, regnet och musiken och ”upplevelsen av en närvaro som ingenting splittrar”. Meditativt och tålmodigt undersöker Bäck håligheterna i de väggar som språket omger oss med och tar sig in bakom tankens förbudsmärken. Vad han hittar där förmedlar han sedan i dikter skrivna med stor omsorg och spänst och en ömsint, sorgmodig humor.
Johanna Boholm:
I varje individ pulserar tiden, likt rytmen hos fågelvingar i flykt.
Ur den känslan, en sorts tidlös insikt, skapar Johanna Boholm sin prosalyriska berättelse Jag är Ellen, som Ålands kandidat till Nordiska rådets litteraturpris 2017.
Johanna Boholm, född 1976, är bosatt i Jomala på Åland och debuterade 2013 med den egenartade prosaboken Bygdebok, som fick lysande recensioner och även den nominerades till det nordiska priset. Hon är en stilist av ovanligt slag, som med få ord bygger upp en förtätad stämning. Ingenting är riktigt självklart i dessa texter, där handlingen underordnas ordens valörer och det gåtfulla och mångtydiga ställer krav på läsaren men inbjuder samtidigt till en gemenskap. Har man väl bosatt sig i språket vill man inte lämna det.
I Jag är Ellen framträder två kvinnogestalter, den nutida Johanna och det förflutnas Ellen. De speglas i varandra, för en dialog över mentala gränser, medan de dras till jordiska urformer som symboliseras av det sköra ägget, alltings början. Inom Johanna susar tiden som en dånande sång. Hon minns en flykt, men från vad? Genom en kurs i släktforskning försöker hon komma det fjärran upplevda på spåren. Du ska skriva en snirklande väg ut ur allting”, säger kursledaren.
Det mesta handlar om förvandlingar: nu och då flyter samman, människoöden flätas in i varandra, kvinnorna får drag av fåglar medan berättelsens enda maskulinum, Boholmsmannen, ligger död i mossen för att så mirakulöst resa sig igen. Johanna och Ellen lyfter och dansar över taken likt figurer i en Chagallmålning: ”Vi lossnar från leran. Vi lossnar från åkrar, skog och mylla; från gammal jord, äggskal, längtansrester, fukt och söndertrasade gardiner”.
Men de konkreta inslagen är bara snabbt förbipasserande aningar i en suggestiv väv, en skapelseberättelse, av stor verbal skönhet. Man kan läsa Johanna Boholms Jag är Ellen som en lyrisk vision, där symboler och metaforer återkommer i formuleringarna – sidenhandske, hjärtesus, kvitter – och formerar sig som teman i en sonat.
Orden följer fåglars flykt, en väg som för in människan, och öppnar för nya insikter, drömmar och förskjutningar i tid och rum.