Åh, kom och se här
Recensioner
Kolla in diskussionen kring boken på Facebook
Det är på det stilistiska planet Taivassalos roman firar sina största triumfer. Det finns något i hennes tonfall, röst, som är omistligt hennes, och omedelbart tilltalande. Här återanvänds ett flertal gamla berättargrepp, läsaren får kliva in i en spegelsal av gäckande identiteter och gåtfulla associationer.
Fredrik Hertzberg, Svenska Dagbladet
I dem finner vi en djärvhet både i tilltal och språkanvändning. Man vågar ta steget ut ur det hemtama och bekanta, såväl när det kommer till litterära mönster som miljöer. I båda fallen har vi också att göra med väldigt medvetna berättare som väger varje ord på guldvåg och genom detta påminner läsaren om sin närvaro. Det är stimulerande att läsa sådant, jag hittar nya sidor i tillvaron.
Yasmin Nyqvist, Nya Argus
... en av de mest lysande finlandssvenska romanerna i år. Så jag njöt av varje sida!
... Jag gillar leken med läsaren, att aldrig veta när en av karaktärerna ska lyfta blicken från sin kaffekopp och spänna blicken i mig .
Yasmin Nyqvist, Nya Argus
Mikaela Taivassalo imponerade stort för några år sen med "Fem knivar hade Andrej Krapl". Den aktuella boken "Åh, kom och se här" är ett nytt prov på hennes häpnadsväckande stilsäkerhet och kreativa textsinne.
Anna Möller-Sibelius, Vasabladet
Taivassalo har en distinkt röst, fyllig och luftig på samma gång, och en fascinerande gränslös fantasi.
Jessica Poikkijoki, Österbottens Tidning
Taivassalo tjusar och roar med sitt språk bemängt med täta upprepningar som i en långsam, berättande ballad om kärlek och ond bråd död.
SE, Löntagaren
Taivassalo låter förälskelse och psykos gå hand i hand. Samtidigt är sorgen tung. Tragiken. Men där två förälskelser går i brutalt kras, föds också en ny.
Och kanske är det i den nya, som samtidigt är gammal och byggd på mångårig vänskap och gemensam sorg, som ett lyckligt slut (eller början) går att ana. Liksom i den sociala omsorg som föds bland trappuppgångens dväljare
Ingrid P Bosseldal, Göteborgs Posten
Berättelsen konstruerar och dekonstruerar sig själv i ett ständigt pågående flöde. Texten är synnerligen poetisk, rytmisk och medryckande suggestiv, nästan förförisk ...
Marit Lindqvist, Kulturtimmen
Det som Taivassalo på sätt och vis gör är att hon ställer livets ofullständiga strukturer och svåröverskådliga mönster mot litteraturens (och minnets) tendens att ordna, begränsa och avsluta i den rationella ordningens namn.
Samtidigt är det ju likafullt en roman och på ett paradoxalt sätt måste författaren ändå möta en del av de krav som traditionen ställer. Det gör hon och på ett riktigt intressant och suggestivt sätt.
Bror Rönnholm, Åbo Underrättelser
Andra mysteriösa och närmast poetiskt genomsyrade gestalter - kvinnan med det röda håret, som är den som för berättelsen framåt, och den tidlösa figuren Baronen - förhöjer den höglitterärt gestaltade och fragmenterade och ständigt dekonstruerade romanens svärmiska karaktär.
Marin Lagerholm, BTJ