Sabine Forsblom
Maskrosguden
Familjeskröna i efterlängtad nyutgåva
Maskrosguden är Sabine Forsbloms debutroman från 2004. Boken blev genast en läsar- och kritikersuccé. Den tar oss på en resa från de östnyländska leriga potatisåkrarna till swingpjattarnas Helsingfors och tillbaka igen till trånga, kryllande arbetarbostäder. Parallellt med släktens öden under en stor del av 1900-talet skildras arbetarklassen och dess förbannelse: känslan av att inte duga, av att inte vara fin nog. Krig, fattigdom och föräldrar som överger sina barn präglar en tillvaro som trots det aldrig är helt hopplös. Romanens berättare är en liten flicka som återger sin släkts historia och vars tolkningar av det som sker får händelserna att framstå i en humoristisk och ibland absurd dager. Uppföljaren Maskrosgudens barn är nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 2016.
Recensioner
Maskrosguden utkom första gången år 2004 till jublande recensioner:
Maskrosguden är en imponerande debut för Sabine Forsblom. Med sina många berättarröster lyfter hon än självsäkert och burdust, än mycket varsamt fram det glömda folket i stugorna och ger dem liv igen.
Egil Green, Borgåbladet
Sabine Forsblom talar direkt till läsaren utan att för den skull förfalla till lättköpta effekter. Maskrosguden är en av höstens stora läsupplevelser.
Henrik Othman, Jakobstads Tidning
En makalös berättelse
Man behöver inte läsa många sidor i Sabine Forsbloms debutroman Maskosguden för att inse att vi här har en berättare av rang. Ja, jag vågar påstå att boken innebär något av en sensation. Sällan får man uppleva ett så färdigt debutverk och det är inte svårt att gissa sig till att romanen kommer att väcka diskussion.
Sten-Erik Abrahamsson, Arbetarbladet
Maskrosguden är en ovanligt fascinerande bok, en hejdlös och hjärtskärande släktsaga om människors utsatthet, ensamhet och gemenskap...Maskrosguden är en av dedär böckerna som inte lämnar en ifred... Det finns bara ett ord: strålande.
Sofia Torvalds, Kyrkpressen
Det handlar om en debutbok, och som sådan den mest färdiga som man sett ungefär sedan Pirkko Linbergs Byte (1989) ... Likafullt är det förbluffande att stöta på en författare som liksom är fix och färdig genast från början.
...
Maksrosguden är alltså ingen eländesskildring i normal ening, också om stoffet kunde få en att tro det. Till det är den alltför frustande vital, alltför varm och ljust försoningsfull, alltför smittande och medryckande, alltför färgstark och drastiskt humoristisk.
Sabine Forsblom gör intryck av att vara en boren berättare, så liksom flärdfritt, spontant flyter texten. On har en häligt respektlös och frigjord inställning till språket, blandar rytmiskt oh skickligt normalprosa och dialekt på ett sätt som både förankrar och berikar.
... Den är inte bara en imponerande debutroman, utan en av de stora läsupplevelserna denna prosastarka höst.
Bror Rönnholm, Åbo Underrättelser