Bo Carpelan
Mot natten
När du är ensam finns det mycket människor.
De talar till dig och du till dem.
Där är ett tjockt sorl, stora moln
går förbi fönstren, de är lite lika ditt sinne,
det som är utanför och tvekar besvara din fråga:
finns jag? Och alla dessa människor med sina tänder,
ser de också de ensamma molnen och ljuset
som silar in, ensamt, från en ensam dag?
Mot kvällen börjar det sina, ljuset, samtalet,
när du är ensam finns där ingen alls.
Natten finns naturligtvis, den är också ensam.
Då är ni två och reder er.
Bo Carpelan (19262011) skrev och sammanställde diktsamlingen Mot natten efter att han slutfört manuskriptet till sin sista roman Blad ur höstens arkiv, sommaren 2010. Bo Carpelan debuterade som lyriker 1946 och han har många gånger vittnat om att lyriken var hans modersmål. I denna postumt utgivna samling möter vi många bekanta teman och bilder: höstens tranflockar, växlingarna i naturen, barndomen viktiga människor många redan döda.
I sin recension av Blad ur höstens arkiv skrev Clas Zilliacus »Blad ur höstens arkiv är en ekokammare, och ett bibliotek, en boksamling. Som sådan är den en stilenlig och stilfull sorti ur ett liv bland böcker. Några av de mest minnesvärda av dem skrev han själv.»
Recensioner
Mot natten är den sista diktsamling Bo Carpelan skrev, vilket betonas av bokens undertitel Dikter 2010. Då var han redan märkt av den sjukdom som tog hans i liv i början av 2011. På dikterna syns det inte. De är lika bra som nästan allt annat Carpelan gav ut. en av vår tids största poeter avslutar sitt verk.
Michel Ekman, Hufvudstadsbladet
Bo Carpelans avslutande diktsamling är ett vackert och värdigt slut på ett stort och förbluffande enhetligt författarskap.
Mot natten är en diktsamling som trots sitt vemod och sin stora sorg till slut känns hoppfull, förklarad. Dösen och glömskan är hela tiden närvarande, visst, men dikten reser sig genom sin blotta existens mot dessa makter.
Martin Welander, Västra Nyland