Merete Mazzarella
När vi spelade Afrikas stjärna
En bok om barnbarn
Att bli mor är väl det bästa som kan hända en och att bli farmor det näst bästa?
I Merete Mazzarellas nya bok ges farmorskap och barnbarn de dimensioner de har i det riktiga livet. Det är ljuvligt, men inte enbart ljuvligt, inte hela tiden. Alla nära relationer är komplicerade, och familjekärleken skiljer sig inte från annan kärlek. Det är samma frågor som ställs om och om igen: älskar jag är jag älskad?
När vi spelade Afrikas stjärna innehåller en genomgång av hur man sett på barnbarn i litteraturen och inom forskningen, men Merete Mazzarella skyggar inte för att också berätta om sina egna erfarenheter. Hon bor i Finland och i Sverige, barnbarnen i USA. Det är en ständig saknad och de kulturella skillnaderna är förutom berikande också tärande. Mazzarellas nya bok är hjärtskärande ärlig och öppen för både glädje och sorg att den dessutom är oerhört humoristisk är inget minus.
"Amelia och Jacob.
De är så olika, dessa två. För mig som bara har ett barn har det varit nästintill obegripligt att två syskon kan vara så olika både till utseende och till läggning. Amelia som alltid är gyllenbrun i skinnet, med tjockt mörkt hår och mörka ögon. En liten indianflicka. Jacob som är rödlätt som en irländare, som inte liknar nåndera av sina föräldrar, som brås på avlägsnare förfäder eller snarare -mödrar, sin farfars eller sin morfars mor som båda var blonda. Amelia som snabbt blir uttråkad, som är ivrig efter nya upplevelser; Jacob som är trögare att få igång men har en helt annan uthållighet."
Recensioner
När vi spelade Afrikas stjärna är en bok som kommer att bli mycket läst och som säkert kommer att väcka många känslor hos läsarna ...
Själv upplevde jag den som djupt drabbande. ...
Snarare handlar den om det egendomliga som konsten ibland uppenbarar - att i det djupt personliga kan människor mötas och förstå sig själva och varandra. Att det finns en textens sannfärdighet som manar och beledsagar också läsaren.
Pia Ingström, Hufvudstadsbladet
Avväpnande rolig professor om barnbarn ...
Det är en ömsint, personligt färgad skildring, med kåseriets underton, som öppenhjärtigt visar på glädjen men också alla de umbäranden som hör ihop med barnabarnaskapet. ...
Bokens humoristiska inslag är många och jag kommer på mig med att under läsningens gång skratta högt med tårande ögon. ...
Boken är bara allt igenom ljuvlig, kanske främst för att den inte ger sig ut för att vara något annat än det den är. Den är lättläst, underhållande och njutbar för alla som på något sätt tampas med barn, barnbarn, skilsmässor, svärmödrar och sitt eget liv i förhållanden till dem.
Camilla Lindberg, Västra Nyland
När vi spelade Afrikas stjärna är en mycket sympatisk och lättläst bok. Mazzarellas inlevelsefulla språk gör att ögon och tanke flyger över sidorna. Tyngdpunkten ligger på det personliga och självupplevda, inte i formen av sockersöta eller underfundiga barnbarnshistorier, utan som bas för de olika reflektionerna kring familjer, generationer och tidsepoker. Att önskan att bli bekräftad ingalunda avtar med åren.
Heidi Jylhä, Jakobstads Tidning
Hon skriver modigt och självutlämnande och man anar att processen inte varit lätt.
Boken är rasande välskriven och jag läser den på en kväll. ... den kommer att betyda mycket för många - inte minst för mig själv.
Sofia Torvalds Kyrkpressen
Merete Mazzarella vågar diskutera sådana näst intill tabubelagda saker som olust inför svärdottern, ovilja mot den amerikanska kultur barnbarnen uppfostras i och barnbarnens bortskämdhet. Hon gör det insiktsfullt, balanserat och med stor psykologisk trovärdighet. Hon ser sig själv utifrån men ger oss läsare generöst tillgång till smärtsamma inre funderingar. Det är modigt.
Maria Ehrenberg, Kristiansbladet
Det här var riktigt roligt. Genomkloka och lagom roliga Merete Mazzarella säger sanning på sanning i sina essäer. Saker man redan visste blir solklara. Annat som man bara anat får ett namn.
Kiki Alberius-Forsman, Nya Ã…land
Toiveitaan ja pettymyksiään kuvatessaan hän on rehellinen, mutta ei raaka. Tällä kertaa hän on siis myös hurja, mutta ilkeämielisyyttä hänessä on vain se alati elähdyttävä hyppysellinen.
Eeva-Kaarina Aronen, Helsingin Sanomat