Henrika Ringbom

Öar i ett hav som strömmar

Allt är födelse, och vid födseln får alla en kamera. Som i filmen om barnen på en bordell i Calcutta som fick kameror av en ung kvinnlig fotograf. Hon ville rädda dem. De fick varsin kamera men skulle själva använda den, dokumentera sitt liv, sin värld. Också du måste rädda dig själv, fotografera och låta dig fotograferas. Som nu när du klättrar uppför den här konstiga anordningen. Den liknar en stege och vidgar sig högst upp i en halvcirkel. Det är svårt att klättra men du klarar det, du är nästan akrobatisk, särskilt som du samtidigt tecknar av de olika skedena i klättringen. Väl uppe betraktar du den färdiga teckningen. Den föreställer en kvinna i en klänning, hennes ena bröst är vitt och det andra svart. På fotografierna av klättringen ser man varken dig, den konstiga anordningen eller kvinnan i klänningen. Du beklär ett rums väggar med dem och ser, de före­ställer din födelse. Hit in strömmade du, här bland soffor, länstolar, gardiner, stereoanläggningar, teven, krukväxter framträdde du, härifrån strömmar du ut. 

 

Förlust och utsatthet är centrala teman i Henrika Ringboms nya diktsamling. Särskilt berörande är dikterna om förlusten av en nära anhörig, den närmaste. I dem vandrar man än längs en japansk väg, än mot döden. Man äter fiskfärs och rune­bergstårta och pratar lugnande, men ingen på sjukhuset vet hur man gör när man dör. Att ringa polisen och säga att de försöker ta livet av en tjä­nar ingenting till. Vad man kan är att smörja in fötterna.  

Är det tungt att läsa om sjukdom och död, om lukten från gummi som brinner? Lika gärna kan man fråga om det är tungt att gråta? Eller är det lätt? 

Lyrik som beskriver svåra erfarenheter är obe­haglig om den är ogenomtänkt och dåligt formu­lerad. I annat fall är den befriande och trösterik (här finns förresten också en avdelning livssprud­lande poesi om en fikongetinghonas befrukt­ning). Ge er hän och utforska öarna fotografera och låt er fotograferas. Öar i ett hav som ström­mar är en stark diktsamling mätt enligt vilken skala som helst. 

 

Recensioner

Tankadiktens ordning möter döendets skandalösa ordning. Vacker, skickligt skriven poesi, full av mening men lätt.

Pia Ingström, Hufvudstadsbladet

 
Mer än något annat är jag tacksam för hur Henrika Ringbom har lyckats med att skriva en djupt känslomässig ja, sorgsen dikt, utan att spela bort vare sig intellektuell eller språklig skärpa.

Anders E Larsson, Vasabladet
 

 

Som helhet finns en genomgående lätthet, fräschör och en tröstande mildhet när svåra ämnen tangeras.

Camilla Lindberg, Västra Nyland


Det är den förunderliga förmågan som Henrika Ringbom demonstrerar i sin bok: att påminna oss om tiden: att den både står stilla och aldrig.

Göran Sommardal, Kulturnytt, SR

Henrika Ringbom har egentligen inte skrivit en bok om sorg, utan en mycket fin samling om hur man går vidare.

Sebastian Johans, Ny Tid


 

Tiden med den älskade anhöriga utgör starka dikter om ett ömt avsked, vardaglig närhet där diktjaget finns till för att lindra kroppslig smärta, en hektisk sista gemensam tid innan döden obönhörligt bryter livslinjen. Drömmarna ger diktsviten djup, klangbotten.

SE, Löntagaren

De konkreta, taktila detaljerna gör sig så väl som dikt. Här finns inget patetiskt döden är faktotum.

Jenny Jarlsdotter Wikström, Åbo Underrättelser

 

 

Öar i ett hav som strömmar
Slutsåld