Robin Valtiala

Robin Valtiala är född 1967 i Grankulla, som åtminstone när han var barn hade en fin natur som han emellanåt skriver om på ett postmodernt sätt. Han bor nu i Kvarnbäcken i östra Helsingfors där han också tycker om att vandra. Valtiala skriver helst med dörrarna öppna både mot den befintliga världen och mot helt påhittade. Det senare blir allt viktigare ju mera hemstaden blir invalidiserad av bland annat bilar. Han tycker om ordet eskapism; utan den vore ingenting roligt, speciellt inte i konsten. Å andra sidan behöver eskapismen en medvetenhet om vad den vill bort från för att inte bli ytlig och ointressant. Valtiala är mycket intresserad av språk och studerar för tillfället bland annat tuaregiska. Att sätta sig in i olika främmande språk gör ofta att fiktiva miljöer han vill tränga in i utformar sig.

Vad är kärnan i ditt författarskap?

Barndomen är motorn. Min främsta styrka är kanske att jag minns den så bra, hur man gestaltade och förstod världen på sitt sätt. Hur känslorna var så inflätade i allt annat. För mig fungerar all intressant litteratur enligt en liknande världsbild, som står med ena foten i fantasin och den andra i observationen av det man har runt sig. Någon sa att det inte finns någon orsak i världen till skrivkramp: man kan ju skriva precis det man vill. Fantasin har alltid sista ordet.

 

Varför är litteratur viktigt?

Så trist som världen ser ut behövs den ännu mer än förut. För att bara ta ett exempel, man hugger ner skogarna, eller gallrar och "utvecklar" dem på ett sätt som gör att de förlorar allt det gåtfulla och labyrintiska. När man inte längre kan ha en viss sorts upplevelser i naturen får man uppfinna dem i fantasin. Det här kan ha som följd att man börjar ifrågasätta att världen styrs som den gör. Om man kan tänka ut rikare verkligheter än den befintliga, då behöver kanske inte de som har den torftigaste fantasin få som de vill?

 

Skiljer sig finlandssvensk litteratur från annan, i så fall hur?

På ett positivt sätt tror jag att den modernistiska poesin, som tidigt fick en viktig roll i den finlandssvenska litteraturen, har berikat både poesin och prosan. Ett irriterande fenomen är en viss försiktighet, som antagligen beror på att kulturkretsen är liten och man är rädd att folk ska känna igen sig i det man skriver, och på det att man är lätt identifierbar och tänker på vad folk ska tro. 

 

Pris

Första pris i Arvid Mörne-tävlingen 1996 (dikter).

Robin Valtiala
Fotograf: Emilia Siltavuori Ladda ner fullstor bild