Gränsen mellan allt levande är tunn som papper

Gränsen mellan allt levande är tunn som papper

Vi bad Eva-Stina Byggmästar skriva om sitt arbete med samlingsvolymen Naturbarn och fick ett härligt ingående svar:

”Jag har väldig svårt att vara privat och bara orera om min egen personliga väg till poesin, jag önskar se lite längre än min egen näsa och sätta in all världens poesi i ett större sammanhang. Tycker inte att jag ställt mig vid sidan av världen, dragit mig undan bruset. Tvärtom. Jag har stått mitt i världen – utslängd på torget, utslängd i skogen – varit en röst som talat rakt ur folksjälen, en röst för det kollektiva medvetandet, för varje varelses, liksom blommas, träds och stens glädjefnatt och stumma sorg. Jag har talat ur jorden, själva myllan – som en förälskad daggmask med fem hjärtan. Men ändå, trots att jag försöker vara allmängiltig och opersonlig säger ju den här lilla essän något om min syn på poesin, synen på min egen roll och på poetens ansvar, liksom gläntar på dörren till min kosmologi och världsbild, och avslöjar mina ambitioner och ideal.”

Med anledning av utgivningen av jubileumsvolymen med dikter från trettio år, samt Eva-Stina Byggmästars femtionde födelsedag, publicerar vi här hennes essä.

 

Gränsen mellan allt levande är tunn som papper

Det bor ett barn i din med bortvänd blick,
det barnet är inte bittert över vad det aldrig fick.

Eva-Stina Byggmästar, ur Näckrosön

 

Människorna har sedan tidens morgon tagit sin tillflykt till poesin, men vad kan diktens universalitet ge oss som vi inte kan finna någon annan stans? Kan man med poesins hjälp bli en lugnare människa, en fredligare varelse, kan lyriken ena folk, bilägga långvariga – ja, till och med blodiga tvister? Är poeten egentligen en fredsmäklare, som först mäklat fred inombords och sedan förstärkt varje ord i sin vokabulär med livskraft? Kan vi överhuvudtaget lära oss något av historien, av litteraturen, eller är vi tvungna att göra om samma misstag som generationerna före oss, är vi för varje ny generation tvungen att uppfinna hjulet på nytt? Är lyriken bara en räcka filosofiska hårklyverier, blott och bart världsfrånvänd eskapism för en intellektuell elit som parasiterar på andra? Är poeten sist och slutligen bara en smörsångare, en narr? Eller är poesin en asyl? Kan vi genom poesin släppa bitterhet, hat och besvikelser?

En sentida sufier och indisk musiker, Khan Inagat (1882-1927)  har sagt att ondska bara är brist på kärlek. Så trots att världens hårdhudade cyniker, psykopater och idyllfobiker bespottar romantik och sentimentalitet borde vi bli ännu mer romantiska, ännu mer sentimentala, rent av ägna oss uteslutande åt empati – bortom konfession, nationalitet, klass, ras, kön, etnicitet och individualitet. Det är i alla fall var poeterna Hafizs (1324-1390) och Rumis (1207-1273) samlade livsvisdom och lyrik berättar för oss.

Poesin ställer sig på människornas, de fattigas, den förtvivlades och de förälskades sida. Poesin söker det som är gemensamt för alla folk och själar, poesin knyter till och med genom naturlyriken ihop människor, djur och växter till en enhet, en helhet. Poeterna vet att gränsen mellan allt levande är tunn som papper – att allt hör samman.

Virginia Woolf citerar i sin essä Ett eget rum Sofokles: ”[…] ty envar, även om han förut varit aldrig så odisciplinerad, blir skald så snart han blir rörd av kärleken.” Sufierna tog stort intryck av grekerna och den kristna kärleksmystiken och med sufiernas vandringar österut har den islamska mystiken inspirerat indierna till deras suggestiva ragor. Men kärleken och poesin är universell och tillhör ingen, tillhör alla. Så länge det har funnits människor har det funnits poesi, kärlekssånger och dans. Men också fåglar vill sitta tätt intill varann på en gren, och luta sina huvuden ömsint mot varann – och kvittra.

Den indiske kungen Ashoka (269-232 f. Kr.) fick en dag nog av krigsfältets blodbad och vände in på buddhismens och vegetarismens fredliga väg, började meditera och föra dialog i stället för att slakta grannfolken och härska genom sprida rädsla och terror omkring sig. Det kanske inte sker i en handvändning precis, men vi kan vi alla öva oss i att bli en kung Ashoka, börja praktisera fred och generositet i vår vardag – och precis som Ashoka lämna efter oss bara en halv mango då vi dör.

Eller för att citera Persisk Balsam (Carl-Göran Ekerwald, 2007): ”Under dessa sekler, från 1000-1500, utgjorde den persiska poesin en räddande asyl undan de helvetiska krafter som historien hade satt i rörelse för att förinta människor och samhällen. Poesins attraktion bestämdes av ett medvetet och aktivt utanförskap. Läste man Rumi eller `Attar befann man sig inte längre på det blodbesudlade torget. Man var överflyttad till ett himmelskt torg där allt hade blivit ställt till rätta. Där rådde frid. Röster hördes som ville försona jordiskt och himmelskt. Det skedde inte teoretiskt, filosofiskt men genom en exempelsamling som inte kunde missförstås och som hade en form som återgav alla skiftningar mellan allvar, humor, ironi, vädjanden med sådan kraft att till och med ett barn kunde känna sig delaktig.

Shakespare talar inte utan ett visst mått hån om ’imagined happiness’ och syftar på vår lust att i fantasin se alla önskningar uppfyllda. Den lycka som läsningen av persisk poesi väckte hade en annan realitet för människor som levde under största osäkerhet. Det var deras behov av upprättelse till mänskliga villkor som förde dem till poesin. När de läste förändrades deras väsen. Lugnet återställdes. Man kunde andras ut. Texten sade: ’så här går det till i världen, lyft blicken, ändra perspektivet, sluta upp med att se dig som världens centrum.’”

Mot bakgrund av det här önskar jag som Nelly Sachs att människan, upphovsmannen helt skulle glömmas och dikterna läsas som om de kommit till genom ett hastigt blixtnedslag. Hon ansåg att människan har sin hemvist i världen medan språket tillhör både jordens källor och de mystiska källorna som flödar där bakom. Eller som hon skriver i ett brev: ”[…] min upprepade önskan (är) att jag vill försvinna bakom mitt verk, vill förbli anonym […] Jag vill att man utsläcker mig helt – bara en stämma, en suck för den som önskar lyssna.”

Eva-Stina Byggmästar

Nykarleby 20 november 2016