Hallonbacken

Jag har faktiskt ett exakt datum för när Hallonbacken kom till mig. Eller rättare sagt då Stina började tala till mig. Det hela var väldigt märkligt.

Der var den 21 februari 2016 och jag befann mig på sportlovsresa i London med mina föräldrar och mina två döttrar. Vi hade precis besökt slottet Hampton Court. Ett spännande ställe inte minst för att det spökar så väldigt där. Henrik VIII:s fruar skrider omkring, en spökhund ylar och så vidare. Vi såg förvisso mest japanska turister och inte så många spöken, men i alla fall kände jag mig lite ruggig till mods när vi framåt eftermiddagen var tillbaka i Kensington.

Då hände det. Precis när jag gick förbi ett magnoliaträd som redan stod i full blom hörde jag en röst. Det var en liten flicka som talade inne i mitt huvud, rösten var svag men mycket bestämd. Stina hette hon, hon började artigt med att presentera sig. Men det gick inte att få tyst på henne!

Hon pratade på om krig och fattigdom, om sina syskon och sin mamma, om böcker hon ville läsa och framför allt om att hon var svårt sjuk och snart skulle dö.

Jag hade förstås ingen dator med mig på resan, så jag fick börja rafsa ner Stinas prat på kvitton och längst bak i min kalender. När jag kom hem igen satt jag och skrev under varje ledig stund i en månad. Och plötsligt, utan att jag riktigt fattade hur det gått till, var Hallonbacken klar!

Det blev en ganska mörk berättelse som handlar om skrämmande och dystra saker. När jag satt framför datorn tänkte jag inte ens på att det var en barnbok jag skrev. Jag skrev för mig själv och njöt av att vistas i sanatoriets vindlande korridorer i fotogenlampornas sken. Jag hade hjärtklappning precis hela tiden.

Varför Stina kom till mig just i Kensington har jag fortfarande ingen aning om. Stina är nämligen Helsingforsflicka, precis som jag.

När boken var färdig tackade hon så mycket och blev tyst. Jag vet inte om hon kommer att dyka upp igen, men jag saknar henne lite grann.

Eva Frantz om hur Hallonbacken kom till. Här kan du köpa boken!

9789515246592