Lär dig läsa lyrik!

Lär dig läsa lyrik!

Att läsa lyrik är att våga, tänkte jag skriva. Det är att kasta sig utför stupet, att sätta sig själv på spel, tänkte jag skriva. Det är kanske inte ens att läsa, utan snarare att upplösas, att förlora sig själv. Tänkte jag skriva.

Men sedan insåg jag att det är fel ställe att börja på. För visst kan diktläsning vara allt det här, och mycket mer. Men det kan vara något mycket mindre anspråksfullt också. En lek, en frihet, en öppenhet. Lyrik är det friaste som finns.

Det betyder också att ingen kan lära sig att läsa lyrik, egentligen, för alla som är läskunniga kan det redan. Det är bara att läsa, helt utan prestationskrav. Om det inte känns som ett fall utför stupet, så behöver det inte heller göra det. Alla sätt att läsa lyrik är lika värdefulla.

Däremot kan man utvecklas som lyrikläsare, och god lyrik fungerar ofta så att nya nyanser och nya djup uppenbarar sig för varje läsning. Den som läser mycket lyrik hittar kanske fler av dessa nyanser redan under en första läsning. Ta en dikt med titeln ”Glasmåndag” av Ulrika Nielsen och Lina Hagelbäck, ur deras diktsamling Ömhetsmarker som utkommer i maj:

 

Det kan vara sommar nu
en måndag i juli
en diffus årstid
hela
heta
tidssjok
som hänger på klädstreck
som falkarna kretsar över.

Någon har skurit
i det redan skrynkliga fönstret
sprickor, repor, spott
någon har slickat mycket och ofta
på glaset, det gör mig sensuell.

Skrivandet är det okända.
Skrivandet är det vilda brevet.

Det första intrycket av den här dikten kunde vara julimåndagens hetta, som verkar få tiden att stanna. Den hänger i heta sjok på klädstreck. Det andra intrycket kunde vara att något är fel, att här finns en alarmerande obestämdhet. ”Det kan vara sommar nu” (min kurs.) lyder ju inledningsraden. Varför vet vi inte det? Och varför beskrivs årstiden som diffus? En het julidag är väl så mycket sommar det någonsin blir. Och ytterligare: hur kan fönstret vara skrynkligt, och vem har skurit i det?

Kanske handlar det här om fångenskap, på något sätt. Fönstret är en barriär mot världen. Den som finns innanför har bara en diffus aning om vilken årstid det är. Och en upplevelse av att tiden stannat. Kanske handlar det om sjukdom, om att vara avskuren från sin omvärld, i karantän. Det är inte gamar som kretsar ovanför, utan falkar, men visst är bilden hotfull. Döden är närvarande.

Det här kunde vara början på en läsning av dikten, en av oändligt många möjliga. Något facit finns inte tillhanda. Det hör till lyrikens – och konstens – väsen. Och detta, vill jag säga, är vad lyrikens frihet består av.

De två sista raderna då? De kan tänkas öppna en möjlighet för en annan läsning. Om skrivandet är det okända, det ”vilda brevet”, är dikten kanske en reflektion kring just detta. Poeten söker själv en mening genom språket, och måste skriva sig fram till denna mening. Det som skrivs kan vara diffust till en början, som sett genom ett skrynkligt fönster. Någonstans därute hänger dikten, som sjok av avstannad tid. Att skriva är att läsa – poeten och läsaren är ute i samma ärende.

Dessa antydningar till läsningar bara är möjligheter. Varje läsning kommer att bli olik varje annan läsning. Däri ligger rikedomen.

Det räcker också utmärkt att bara läsa dikten som vackra språkljud, att låta stavelserna ljuda i sinnet. Och det är en läsning som har en grund också i texten: det är dikten som sensuell upplevelse.

Det enda som krävs för att lära sig läsa lyrik är då att läsa. Ta upp en diktsamling, läs en dikt, läs två, läs hela samlingen. Friheten är inom räckhåll, ta tag i den. Du kommer inte att ångra dig.

Martin Welander