Livets koordinater

Livets koordinater

Vad kan jag ha varit, tre eller fyra, sitter på en sten i skogen och begrundar mitt liv – de andra inreder en riskoja – hur det varit hittills och vad jag möjligen har att vänta av det. Om det finns inskrivet i en från början, det som komma skall, att allt är matematiskt förutsagt? Vilka är då mina koordinater?

Mitt namn är Lars Erik Anders Larsson, född den 01.10.1952. Lars – den lagerkrönte, Erik – ensam kung, Anders – man och människa. Inte illa, om man bortser från att det i min årgång är de tre vanligaste pojknamnen i Sverige.

Och 52, ja, det är ju Olympiaåret, Helsingfors, Emil Zatopeks guldår, tänker jag och kastar en pinne på en gran, femtiotvå som årets veckor, kortlekens tal, i matematiken ett extraordinärt tal.

Beryl snappar åt sig pinnen och försvinner bort över berget. Det är en het sommar, jag kan inte gångra ännu, men dela kan jag.

52 delat med 13 är 4, ett superperfekt tal, fyra som vindarna, väderstrecken, evangelisterna, lekens färger, elementen, årstiderna, pyramidens sidor! 52 delat med 4 gör 13, aj, ett defekt tal, tonåringens tal, vet jag dessbättre inget om än, olyckstalet, tretton vid bordet, vem är den udda – Jesus? Judas? Jag?

Jag lägger ett asplöv mot kinden och betraktar med befogad oro de andra villaungarna som lurat av Bertil tändstickorna och Barbro som frimodigt leker med elden.

Oktober – min månad, höstmånad, slaktmånad, tysk vinmånad, finsk smutsmånad. Pappas och min månad. Brittsommar, Fattig mans sommar, Indiansommar!

Första oktober – statarnas vräkningsdag, Kinas nationaldag, farbror Ragnars namnsdag – den blivande ärkebiskopens i Finland John Vikströms och min födelsedag!

Ett höstbarn är jag, avlad i vintermörker, född av småländsk mor, ett allvarligt och soligt barn. Summerar jag och letar reda på Beryl, tar ifrån henne pinnen, ger den åt Barbro att röra om i elden med.

Anders Larsson