Författaren och storstickaren Karin Erlandssons bok Det blå garnet handlar om handarbetets och stickningens kulturhistoria, och hyllar kvinnorna som utvecklat hantverket i århundraden.

Nedan en liten mini-intervju som inleds med den viktigaste frågan – får man sticka på möten?

– Självklart. Det är bara de som inte själv stickar som uppfattar det som arrogans. Vi som stickar vet att man lyssnar bättre då man har något för händerna, säger Erlandsson.

Hur påminner stickning om skrivande?

– Varken enskilda ord eller maskor tar särskilt mycket plats i världen, men då man sätter fler ord, eller fler maskor, tillsammans, kan stordåd skapas.

Du har läst mycket om stickning och dess historia för den här boken – vad överraskade dig mest?

– Hur viktigt stickning har varit för kvinnors möjlighet till egen försörjning, att stickande kvinnor och ull varit centrala i revolutioner och att man hittat så många stickade plagg i uppgrävda gravar.

Vilket är ditt käraste stickningsminne?

– Att sticka mina barns dopklänningar har varit betydelsefullt men också varje kväll jag satt mig ner med stickning och ljudbok och känt hur lycklig jag är i just den stunden.