Gösta Ågren
Centralsång
Utan illusioner och rakryggat skriver Gösta Ågren om varats tyngd och det system som är vi tillsammans, det vill säga; samhället.
Centralsång är en betraktelse, en meditation, en analys. Ruset känns avlägset, klarsynen leder.
Jag söker ett annat redskap
än samhället. Dess makt
ryms inte i människor.
Den tränger sig ut ur dem
och blir till hån
och ljus, som får alla
våra ord att hjälplöst dansa
som insekter dansar
i sitt neurotiska moln
över ängens tomhet.
Han tänker: »De unga» är
två ord, som är som
lätta steg, men de unga
behöver människor, stora
som en far; annars väljer de
bland tömda eller sjuka
namn, och av den valde
lär de sig, att det går
att skjuta idéer, att de har
kroppar. Och ljuset
i fönstret mot framtiden
blir naket som brännvin
och orden tunga steg.
Recensioner
Gösta Ågrens nya dikter är som en stark medicin, man ska undvika att överdosera.
Ann-Christine Snickars, Vasabladet
An efter som Ågren blivit äldre har hans författarskap gått mot större abstraktion. Han iakttar tillvaron från hög höjd, ofta i jämlik dialog med mänsklighetens stora tänkare. Också nu lyser aforismerna som fyrbåkar.
Michel Ekman, Hufvudstadsbladet
Det finns förstås skäl till berömmet, hans återhållsamma och precisa formuleringar biter sig fast.
I Centralsång formulerar han ett förhållningssätt till framtiden och det förflutna.
Jenny Jarlsdotter Wikström, Åbo Underrättelser
Temat är genomgående existentiellt. Varje ord är noggrant utvalt enligt både klangfärg och innebörd.
Jessica Poikkijoki, Österbottens Tidning