Peter Mickwitz

Förlorat

4 essäer

SMAKPROV

Nu kan du läsa ett smakprov ur boken. Klicka på fliken Extramaterial längst ner på sidan.

"Franz Kafka och Runar Schildt föds 1883 respektive 1888. Kafka dör 1924 av tuberkulos, Schildt för egen hand ett år senare... För både Schildt och Kafka kommer första världskriget att innebära en radikal förändring, båda kommer plötsligt att leva i nyblivet självständiga länder där den språkliga majoriteten, till vilken de själva inte hör, i motsats till tidigare entydigt innehar den politiska makten. Tyskans betydelse i Tjeckoslovakien blir sekundär, liksom så småningom svenskans betydelse i Finland ... Tittar man på det som blivit kvar av dessa författares liv, det vill säga deras verk, är skillnaderna förstås uppenbara och avsevärda. Men det är framför allt följande sammanförande skillnad det skall handla om: Att Kafka skriver för att kunna dö medan Schildt dör för att han inte kan skriva."

I Förlorat har poeten Peter Mickwitz samlat fyra essäer som i vid bemärkelse kretsar kring temat "skrivandet som förlust". Förutom om Kafka och den idag nästan bortglömda novellisten Runar Schildt handlar texterna bland annat om Samuel Beckett och den portugisiska författarinnan Clarice Lispector, som idag upplever något av en renässans. I Mickwitz essäer blandas allvar och sorg med glädje, parodi och ironi. I bakgrunden till många av texterna figurerar författaren och litteraturtänkaren Maurice Blanchot, och framför allt filosofen Emmanuel Levinas.

Förutom att Förlorat är uppdelad i fyra essäer är boken också delad på höjden: parallellt med essäerna löper genom hela boken i övermarginalen ett slags ordbok. Dessa övertexter består av utkast till en poetik, av arbetsboksfragment, av en citatsamling, och mera. Övertexterna och de egentliga essäerna både korresponderar och strider med varandra på ett sätt som ger läsningen djup och vidd. Förlorat kan också läsas som ett slags parallellarbete och kommentar till Mickwitz poesi.

Recensioner

År 2011 belönade Svenska litteratursälskapet essäsamlingen Förlorat med motiveringen: "Här kombineras fyra essäer om litterärt skapande andras och eget med fortlöpande anteckningar av dagbokskaraktär, som kan läsas fristående men samtidigt som en kommentar till huvudtexten. Tilltalet är som hämtat från den flitigt åberopade filosofen Emanuel Levinas: Jaget, författaren, samtalar med Duet, läsaren."

Boken är så välkomponerad och mångbottnad just som helhet att det nästan är svårt att tro att den består av texter med vitt skilda uppkomsthistorier under 90- och 00-talet. Eller så är det just de tjugo årens klangbotten under den lekfullt sparsmakade texten som ger full utdelning. Här har vi det perfekta kollaget, en kristallklart polyfon argumentation, ett suggestivt bildspel på gränsen till det undermedvetna, en kvalitet av den art som inom kort släcker den småsinta läsarens avund mot författarens begåvning.

Nora Hämäläinen, Ny Tid

Poeten och essäisten Peter Mickwitz skriver till dig, han renodlar men problematiserar också detta grepp, och därför blir hans skrivande så förtroligt. De fyra essäerna i Förlorat är lågmälda, men deras poänger bränner till desto mer. ...

Här finns mycket att besinna både för lekman och lärd.

Fredrik Hertzberg, Svenska Dagbladet

Peter Mickwitzin esseekokoelma on pieni mutta ansiokas ...

Mickwitzia ovat innostaneet Maurice Blanchot, Georges Bataille, ja Emmanuel Levinas, mutta se ei haittaa. Hän on sisäistänyt oppineiden ajatukset niin, että esseet ovat sekä omakohtaisia että yleisesti kiinnostavia.

Pertti Lassila, Helsingin Sanomat

Det ska sägas på en gång att förlorat är välskriven och ... oerhört engagerande. ...

Texterna breder ut sig till ett frågekomplex fullt av rörelse och spänningar mellan vad texterna säger och vad de gör. För att ta till ett komplicerat ord är det angeläget, högst angeläget. Tänkvärt och fruktansvärt intressant.

Julia Tidigs, Hufvudstadsbladet

I de fyra mångbottnade, mångdelade och mångbevingade essäerna kastar sig Peter Mickwitz likt svalan mellan olika intressanta teman ...

en läsning som både utmanar och manar till eftertanke...

Marit Lindqvist, Kulturtimmen

Det är en i bästa bemärkelse modernistisk men också postmodern essäbok och den är i all sin komplexitet lättillgänglig och luftig.

Kaj Hedman, Vasabladet

Det finns alltså en mycket nedskruvad hållning visavi litteraturen hos Mickwitz, men samtidigt på något annat plan mycket höga tankar om densamma eller kanske är det om skrivandet och det "expanderande svävande" som han betecknar som skrivandets frihet. Det är inte den enda paradoxen i denna stimulerande och delvis utmanande bok, som trogen sin essäistiska form inte låter intellektuella strövtåg mynna ut i låsande svar utan i öppnande frågor.

Bror Rönnholm, Åbo Underrättelser

I likhet med den klassiska essän prövar sig Mickwitz fram, han resonerar, går vidare och undersöker med hjälp av en stilistiskt mogen och balanserad nyfikenhet. Som läsare erbjuds man en spännande reseupplevelse utan riktigt utstakat mål.

Jörgen Hammenskog, BTJ

Peter Mickwitz skriver en omsorgsfull prosa, någon gång omständlig, men njutbar, ibland vacker.

Ann-Christine Snickars, Lysmasken

Förlorat
Slutsåld