Boken Främlingarna uppstod ur ett missförstånd på dagis
Främlingarna luktar konstigt och somnar utan förvarning. De är rädda för folk. Men de är ganska gulliga, särskilt när de rapar. Man förstår inte vad de säger, men man ska inte prata med främlingar, så det kanske inte gör så mycket.
Bilderboken Främlingarna handlar om ett missförstånd bland några kompisar på ett daghem.
Idén till boken fick författaren Malin Klingenberg av sin yngsta dotter Edda för några år sedan.
– Edda berättade att en av hennes kompisar på dagis hade förväxlat orden femlingar och främlingar.
Klingenbergs kreativitet satte av i galopp och idén utvecklades.
– Är det inte månne lite som att få främlingar om ens familj plötsligt får tillökning med fem personer på en gång?
Klingenbergs barn börjar vara stora, men hon tycker att det har varit underbart att följa med då de lärt sig prata.
– Barnens sätt att uttala ord eller använda dem på oväntade sätt har fått mig att göra nya tankekopplingar och associationer, det är inspirerande för en ordnörd som mig.
Två virtuoser slog ihop sina huvuden
Samarbetet mellan Klingenberg och illustratören Maria Sann var intensivt, och deras styrkor kompletterade varandra.
– Vi har haft många och långa diskussioner kring barnens personligheter i boken och kring allt det som händer utanför texten och bilden. Maria är väldigt skicklig på att gestalta barnens och bebisarnas poser och miner, säger Klingenberg.
Maria Sann strävar efter en känsla av mjukhet i sina bilder. Och i Främlingarna fick hon göra det hon älskar.
– Jag älskar att rita människors miner, det fick jag göra i den här boken. Jag är mån om att inte bara upprepa det som redan står i texten utan låter bilden tillägga något.
Om Sann är en expert på att gestalta ansiktsuttryck är Klingenbergs styrka att beskriva människor.
– Malin är skicklig på att beskriva olika personligheter via dialog. Hon har en fin rytm i texten och den känns alltid så vänlig och varm, säger Sann.
Språkutveckling sker via misstag
Maria Sann är född i Sovjetunionen och flyttade till Finland när hon var tio år gammal. Hon pratade ryska och svenska som barn och lärde sig finska först efter högstadiet. Missförstånd var vardag.
– Till exempel sade jag ”siili” dÃ¥ jag menade ”siivilä”, nÃ¥got min dÃ¥varande pojkvän stornjöt av. Han tyckte ju att det var gulligt, men enligt mig väntade han nog för länge innan han korrigerade mig.