– Jag besökte en vän som hade skaffat sig en egen liten lägenhet på samma gata där hon bor tillsammans med man och barn. Där hade hon nästan ingenting, bara det mest nödvändiga. När jag kom in reagerade jag rent fysiskt, min vän såg det också, att det hände något med mig. Jag fyllde lungorna med luft som om jag inte andats ordentligt på åratal. Jag insåg hur mycket materiella ting binder mig, hämmar mig, tynger mig. Samtidigt frågade jag mig om det inte handlade om något större, om vem jag hade blivit på ett djupare plan. När jag kom hem var jag närmast utom mig. Jag började rensa hemma och tvingades då konfrontera föremålen. Allt medan jag rensade växte texterna som blev den här boken, som närapå skrev sig själv. Men boken är också ett bearbetande av min fasters död. Hon var mitt sista fäste på fädernet. Med henne sjönk en hel värld undan, förvånansvärt snabbt: allt vi förlitar oss på försvinner.

Vad är ditt förhållande till prylar?

– Jag har ett komplicerat förhållande till saker. Alla dessa grejer som man ständigt hanterar, flyttar och forslar genom livet, samtidigt som man inte inte kan eller vill lösgöra sig från dem; de är sammanbundna med ens existens. Jag vill inte ha för många saker och väljer de jag har med omsorg, men jag kan också avundas människor som har ett djupare förhållande till saker än vad jag har, till exempel seriösa samlare som äger stora skivsamlingar och har en massa förunderliga meningsmättade föremål omkring sig,. Jag har inte alls det där i mig.

Vad tycker du om Marie Kondos filosofier (hon får en liten känga i boken)?

– Det låter ju bra, att bara omge sig med saker som man verkligen behöver och tycker om, inte minst i dessa tider när vi en gång för alla måste omvärdera vår helt överdrivna konsumtion. Men när man tänker lite närmare på saken finns det något både utopiskt och otäckt över det. Vår relation till saker är mångbottnad och komplicerad.

Vilken är ditt viktigaste ting, som du aldrig skulle göra dig av med?

– En ormbunke som jag ärvde av min faster och som funnits i släkten i generationer – ormbunkar kan bli väldigt gamla. Å andra sidan är växter inte riktigt ting, de befinner sig i ett gränstillstånd, är levande varelser. När kriget i Ukraina bröt ut ställde jag mig frågan vad jag skulle ta med mig om jag tvingades fly. En ryggsäck med ett ombyte kläder och några hygienartiklar skulle då vara det viktigaste, en penna, en skrivbok. Och ärligt talat: det finns inte en enda ägodel som jag inte skulle klara mig utan när det kommer till den berömda kritan. Skulle jag komma hem en dag och någon stulit allt jag äger – skulle jag inte, bland mycket annat, uppleva ett slags lättnad. Kanske är jag en nomad som tvingats bosätta sig. Eller bara väldigt ytlig? Alla dessa paradoxer…