Johanna Boholm
Jag har största delen av mitt liv känt mig jagad av det faktum att jag vetat att jag kan och bör skriva. Det har känts som en enorm andfåddhet eller utmattning: jag har inte orkat närma mig den tätt inbäddade kärnan. Jag har plågats av att inte få något gjort. Nu vet jag att jag aldrig borde ha oroat mig, för allt har sin tid, och min tid att skriva är nu. Nu söker berättelserna upp mig ur en värld som jag i yngre år inte hade tillgång till, och allt flödar, flödar. Nu vet jag vilka historier det är tänkt att just jag ska fånga in och skriva rent. För det är så jag allt oftare känner: jag skriver rent det som redan finns.
Vem är det som skapar min berättelse? Jag, men också någon som fanns, eller kunde ha funnits, eller borde ha funnits. Allt som skiftade, växte, dog, lyste och grumlades långt innan jag fanns. Det finns spår kvar av allt. Och att leta bland dessa spår och låta dem tala och växa ihop till en berättelse – det är ren lycka!
Vad är kärnan i ditt författarskap?
Det finns en värld någonstans intill mig där allt är långt ifrån logiskt och sammanhängande, och just därför hänger allt ihop: inget styrs av min vilja, mina tankar eller min planering. Allt är intuitivt i detta universum, som mer utgörs av ett segt och obrutet tidsspann än av platser och enskilda upplevelser. Min uppgift är att släppa fram berättelser ur denna värld, för min egen skull, för att jag ska känna mig hel – men också för att allt runtomkring mig ska bli lite mer helt och lite mer fyllt av det där ogripbara märkliga. Det förflutna och det undermedvetna vill tala, och jag ställer mig till förfogande med det jag kan bäst. Jag skriver.
Pris
Jag är Ellen (2016) nominerades till Nordiska rådets litteraturpris.
Bygdebok nominerades till Nordiska rådets litteraturpris år 2014.
Hedersomnämnande i Solveig von Schoultz-tävlingen år 2010 (dikter).
1:a pris i min åldersklass i Jacob Tegengren-dikttävlingen år 2000.
