fbpx

Maria Grundvalls tredje roman är en roadtrip fylld av överraskningar


Maria Grundvalls tredje roman Sanningen om Ester handlar om Sofia som skall köra mormorsmor Ester på ett viktigt uppdrag till Sverige. Det blir alla tiders roadtrip och ramberättelsen från 90-talet varvas med släktminnen från tidigt 1900-tal och förbudstiden.

Vi passade på att ställa några frågor till författaren.

Sofia och Ester är väldigt goda vänner trots åldersskillnaden. Hur mycket av din egen historia ligger bakom berättelsen?

Jag hade själv en mormorsmor som blev långt över hundra år gammal och åldersskillnaden mellan oss var ungefär den samma som mellan Sofia och Ester; hon är orsaken till att jag ville skriva om det här osannolika paret. Jag var nära min mormorsmor men inte lika nära som i boken och det är kanske något jag hade önskat mig. Jag har skrivit fram den där närheten i stället och haft roligt medan jag mindes våra stunder tillsammans. Jag saknar henne, det är den här boken ett uttryck för. 

Du skriver med både värme, humor och lättsamhet. Vilka är dina litterära förebilder/ inspirationskällor?

Jag är en litterär allätare, så det är lite svårt för mig att bedöma ibland. Men jag har alltid föredragit författare som skriver humoristiskt medan de släpar med sig läsaren i rasande fart genom en spännande historia.  I tonåren läste jag PG Wodehouse och Douglas Adams och liknande, och jag tror jag blev påverkad av det sättet att berätta. Jag gillar slängiga deckarförfattare som Ben Aaronovitch, och knepiga bygdeskildrare som Mikael Niemi, och lågmält roliga ”stora-berättelser-författare” dit jag räknar till exempel Zadie Smith. Någon jämförde mig en gång med Martina Haag också, och det tyckte jag var en fin komplimang. 

”Det jag fascineras av är ändå att vi människor har varit likadana genom tiderna”

”Sanningen om Ester” utspelar sig på 1990- och 1920-talen. Hur kom det sig att du ville skriva en historisk roman? 

När jag började skriva romanen levde vi ännu mitt i pandemin, och jag hade inte lust att skriva om munskydd och distansmöten. Men det fanns diverse intressanta anekdoter i min släkt, bland annat om inte bara en utan två dragspelskungar, och dem hade jag fascinerats av ett tag. Ett annat intresse var 1990-talet, alltså min egen tonårstid, som tycks ha gjort nåt slags nostalgisk comeback. Det fanns fler ingredienser där som jag tyckte var roliga, och jag tog med dem allihop och kokade ihop en fantasihistoria av dem. 

Vill du berätta lite om bakgrundsarbetet med boken? Hur har du gjort för att sätta dej in i 1990- och 1920-talen?

1990-talet har jag ju upplevt själv, så det var inte så svårt att beskriva. Jag blev ändå lite förvånad över hur gammaldags det kändes och hur annorlunda populärkulturen och samhällsandan faktiskt var 1995 då boken utspelar sig, jämfört med idag. Så här i efterhand upplever jag den tiden som väldigt misogyn och med låg tolerans för allt som låg utanför huvudfåran. 

1920-talet var svårare, det fick jag läsa in mig på. Jag är definitivt ingen expert även om jag alltid har varit svag för hembygdsmuseer och böcker i stil med ”Traditionella vantmönster från Korsnäs” och sånt. 

Det jag fascineras av är ändå att vi människor har varit likadana genom tiderna – de yttre omständigheterna förändras, men inte vi. Det är också en poäng i skildringen av Sofia och Ester: unga kvinnor har en tendens att uppleva sig som väsensskilda från äldre tanter, medan den som är äldre bär alla sina åldrar med sig i kroppen och har ett bakåtperspektiv där likheterna kan vara långt större än skillnaderna.  

”Jag kommer från trakter där alla tävlar om att berätta skrönor för varandra”

Med Ester får du in härlig hushållskunskap som till exempel hur man rensar fisk, lyckas med en deg och glädjen i att mangla och vika lakan. Är det sådant du själv njuter av?

Ironiskt nog var jag mer intresserad av huslighet när jag var i Sofias ålder, där kring 20. I den åldern kan man lajva hushållskunskap på ett estetiskt sätt, det är fortfarande nytt och exotiskt och man har inte vikt tvätten tiotusen gånger redan. Nuförtiden är jag mer som Sofias mamma som vill värma färdigmat för att det är enklare. Men de äldre generationerna i mitt liv har lärt mig mycket av det där praktiska och jag är lite mallig över att jag kan sånt om det skulle behövas.  

Vi har förundrats över andelen författare med österbottniska rötter. Vad tror du är förklaringen?

Helt enkelt att vi ofta vuxit upp i en mer enspråkigt svensk miljö med starkare anknytningar till Sverige, det tror jag gör mycket för språkkänslan. Personligen kommer jag också från trakter där alla tävlar om att berätta skrönor för varandra, och vill få det att låta lite bättre än vad det var i verkligheten. Roligast vinner, liksom. Sånt där blir det författare av om man inte ser upp. 

Omskaget är designat av Ulla Donner.