Malin Klingenberg debuterar i fantasy-genren
Malin Klingenberg, känd för sina humoristiska och mångsidiga barnböcker, tar nu steget in i en helt ny genre. Med nästan 30 verk bakom sig, inklusive bilderböcker, lättlästa böcker, läromedel och kapitelböcker, är Klingenberg en välkänd röst inom barnlitteraturen. Nu utkommer hon i en helt ny genre med första delen i trilogin Berättelser från Gibat, Slättens systrar.
Du är antagligen vår mest produktiva författare. Vad är din hemlighet?
Jag vet nu inte om jag har nån annan hemlighet än att jag har väldigt lätt för att komma på idéer, och vid det här laget tillräckligt mycket erfarenhet för att jag ska veta hur jag ska genomföra dem. Eftersom det jag skriver passar olika målgrupper, kan jag komma ut med flera böcker under samma år, utan att böckerna konkurrerar med varandra. Och så hjälper det också att ha ett peppande och samarbetsvilligt förlag.
Vi har vant oss vid att läsa böcker med mycket humor av dig för en massa olika åldrars barn. Nu har du i stället skrivit klart första delen i en episk tredelad fantasyroman. Hur gick det till?
Den här gången fick jag en idé jag inte kunde släppa. Och då får man inte vara lat, trots att det är skrämmande att göra något man aldrig förr har gjort. Jag har jobbat med det här projektet i över åtta år redan, och det har varit riktigt utmanande ibland. Men otroligt lärorikt!
Vilka bilder eller minnen har inspirerat dej?
När jag började skriva hade jag två idéer. Min första idé var att jag ville skriva en sorglig berättelse om en flicka som tappar bort sin yngre bror. Jag har själv två yngre bröder, och min största skräck när jag var barn var att något hemskt skulle hända dem, till exempel att de skulle gå genom isen på Nykarleby älv. Ansvaret var inte mitt, men det kändes ändå så, och den där känslan av att man vill beskydda någon som är mindre än man själv tror jag många har upplevt.
Min andra idé var att äventyret skulle utspela sig i en värld där man kan använda snäckor för att skicka meddelanden. De flesta av oss har säkert försökt lyssna på havet i en snäcka. Jag tänkte att man kanske skulle kunna viska in ett meddelande i en snäcka istället, försluta den på något sätt, och sända den till rätt person. När korken dras ut ur snäckan hörs meddelandet, men bara en gång. Sen är det borta för alltid. Den här idén har bara en liten roll i böckerna, men den är ändå viktig eftersom det var en av de ingredienser som behövdes för att jag skulle komma i rätt stämning.
Hur skiljer sig berättelser från Gibat från dina tidigare böcker?
Tonen är mycket allvarligare och det som händer är mycket hemskare. Berättelsen utspelar sig i en värld med andra regler, och det har varit mycket jobb med att hitta på en ny värld och tänka ut alla system.
Men det underbara är att jag kan gå in i den, i min tanke, när som helst. Jag ser allting framför mig, jag vet hur det låter, doftar, ser ut på olika platser i berättelsen. Det känns både magiskt och lite galet att människans fantasi fungerar så här. Att jag snart får dela den här världen med andra är också lite magiskt, för nu kommer läsarna att skapa sina egna bilder av hur allt ser ut. Och deras inre bilder kommer kanske inte alls att se ut som mina!
Hade du hela berättelsens båge klar för dig när du började skriva?
Absolut inte! Jag tänker ofta att det skulle vara bra att ha en vattentät plan när jag börjar skriva, men i verkligheten skulle det nog vara oerhört mycket tristare att jobba på det sättet. Som det är nu upptäcker jag världen och händelseförloppet medan jag skriver, och det är både spännande och svårt. Men överraskningarna är många. Och det har hänt flera gånger att svaret på en fråga jag har funderat på redan finns i texten, utan att jag har upptäckt det.
