Marcus Rosenlund: Stenen är jordens minnen

Din iver över geologins under är väldigt smittsam, det verkar som att du alltid haft ett stort naturvetenskapligt intresse. Stämmer det?

Absolut, och som jag tenderar att påpeka i förorden till nästan varje bok jag skriver, har det sannolikt att göra med platsen där jag har tillbringat mina somrar ända sedan jag var en bebis. En liten kobbe ute i Ingå skärgård, som i min barndom saknade el, telefon och oftast också kompisar att leka med — jag var enda barnet. Då har man mycket tid att observera sin omgivning: småkrypen i skogen, vindarna från havet, stjärnorna som lyser under mörka höstnätter, och de anmärkningsvärt släta stenhällarna nere vid brygga, som någon monstruös kraft har slipat ned i den djupa urtiden. Då väcks en mängd frågor: vad, hur, när, varför blev det så här?

Det är frågor som jag har ägnat mitt vuxna liv åt att försöka besvara för mig själv, och allt oftare numera också för mina läsare. För svaren man får när man gräver lite djupare där man står, är ofta otroligt spännande.

Stolt nörd

Är du en nörd och känner du att nördarna röner mer uppskattning idag?

Jag är absolut en nörd, och stolt över det. Varför finns det ingen Nerd Pride-parad? jag skulle gå i första ledet. Uppskattningen av nördar har definitivt vuxit sedan jag var barn, då fick man stryk på skolgården om man var nörd. Internet och sociala media har ändrat på det här — webben är ju på många sätt nördarnas egen skolgård där de kan vara sig själva. Där hittar de också lättare varandra och kan nätverka och dela sina udda intressen. Man är mindre ensam som nörd numera. Och om man på riktigt har någonting intressant att säga till den breda publiken så når man bättre ut med sitt budskap.

Du uttrycker det väldigt poetiskt: ”Föreställ dig det: kontinenter som plöjer tvärs över jorden som isflak under islossningen i Torne älv. Bergskedjor som lyfts upp likt den tillknycklade motorplåten på en frontalkrockad bil när en kontinent ränner in i en annan.” Hur mycket jobbar du med formuleringar och hur mycket med faktainhämtning?

Med formuleringarna jobbar jag inte så mycket. De kommer om de kommer. Mitt sätt att tänka är ganska visuellt, det kan ha att göra med att jag också är fotograf vid sidan om. Jag ser saker i form av bilder och inre filmsnuttar. Ibland börjar de snuttarna rulla helt av sig själv, och då är det bara att skriva ned det. Ibland är det lite trögare, och då tjänar det inget till att sitta vid datorn och vänta. Då går jag ut med hunden, eller går till stranden, eller tar en tupplur. Låter hjärnan gå på tomgång en tid. 

Det funkar för det mesta. Jag kommer nästan alltid på mina bästa formuleringar när jag gör eller tänker någonting helt annat. Då gäller det att vara kvick med att skriva ned dem. En stor del av mina böcker är skrivna i stunden, med tummen, på min smarttelefon. Jag skriver allting i ett dokument som finns i molnet. En bok jag har skrivit har oftast skrivits på fem-sex olika datorer, pekplattor och telefoner, vad jag än har råkat ha närmast mig just när idén trillar ned i skallen. Sedan återstår ju såklart det stora jobbet med att klistra ihop alla lösa idéer till en sammanhängande story och finslipa det, och det kräver många långa timmar vid ett och samma tangentbord.

Gräv där du står

Hur valde du vilka underjordiska fenomen som kvalade in i Den underjordiska boken?

Så som jag alltid väljer vad jag vill skriva om, vad det än handlar om: det ska finnas ”wow” i det. Det ska vara en häftig story bakom. Det ska vara saker som spontant får mig att vilja nappa tag i rockärmen på folk och säga ”hej, lyssna på det här, sjukt spännande: visste du att…” Jag är lite som ett barn i det avseendet. Jag blir lätt ivrig när jag lär mig någonting häftigt och tycker att alla andra också måste få höra om det här.

Men det handlar rätt mycket om att ”gräva där du står”. Strandklipporna ute på holmen med sina böljande ådror av olika mineraler är en gammal flod av magma som stelnade för miljarder år sedan, och som vind, vatten och is har gnagt på längre än någon kan föreställa sig det. Tiden är lite av en röd tråd i den Underjordiska boken. Den djupa tiden, som vetenskapen uttryckligen lärde sig om genom stenarna och bergets avlagringar. Stenen är jordens minnen, vi kan alla ta del av viskningarna från urtiden bara vi saktar ned en stund och sätter oss ned och tänker på vad det är vi ser.

Mary Anning – en bortglömd hjälte

Och till slut, vill du ge oss en teaser, vilka är dina favoritkapitel i boken och varför? Vilket var ditt mest överraskande fynd?

Ett av favoritkapitlen är säkert det om Mary Anning, som världen har kommit att associera med ramsan ”She sells seashells by the seashore”. Mary Anning var en fattig flicka från en fattig familj i den viktorianska tidens England, samtida med bland annat Charles Darwin. Hon sålde bokstavligen snäckskal på stranden för att hålla svälten borta. Men inte vilka snäckskal som helst, utan fossiliserade ammoniter och andra urtida livsformer som hon och hennes familj hittade på stränderna i Lyme Regis i sydvästra England.

Mary Anning är en av vetenskapens stora, obesjungna hjältar. Hon fick aldrig en formell utbildning för att hon var kvinna, och från arbetarklassen dessutom- Och ändå kom hon att lägga mycket av grunden för den moderna geologin, paleontologin och evolutionsbiologin.

Jag är också förtjust i kapitlen om saltet och dess historia. Visste du att det bor en ”saltjätte” under Medelhavets botten? Och storyn om den så kallade Erfurtska latrinkatastrofen, när sextio furstar, riddare och rådsmän störtade till sin död i en enorm latringrop i det medeltida Tyskland, den är så gruvlig att den nästan ropade om att bli berättad.

Väder, rymden, småkryp och underjorden, vågar du gissa vart ditt intresse riktar sig härnäst?

Inte ännu, vilket är en bra sak. Böcker ska komma lite som en överraskning också för den som skriver dem.