Emma Ahlgren utforskar det mänskliga i romanen Kettu
I Kettu utforskar Emma Ahlgren det mänskliga, det djuriska och möjligheten att vara ett tredje: en varelse i egen rätt. Samtidigt söker hon en ny väg också genom språket, som vägrar att underordna sig omvärldens krav.
Ditt språk lägger sig väldigt nära jag-berättaren i alla åldrar. Hur gör du för att hitta rätt?
Jag tjuvlyssnar, iakttar stämningen mellan människor t.ex när jag sitter på café. Sedan nöter jag på väldigt mycket med texten också, skriver om flera gånger tills jag hittar en ton och formulering som funkar. Att skriva ur ett barns perspektiv är något som verkar komma ganska naturligt för mig, det känns ofta som att jag fortfarande bara leker vuxen trots att jag börjar närma mig 40.
Vi förstår snabbt att Kettu har en funktionsvariation. Du väljer att låta hennes syster vara berättaren, varför? Hur tänker du kring frågan om representation?
Jag har funderat väldigt mycket på just detta under processen, frågat mig själv om jag har rätt att skriva den här berättelsen. Till en början fanns det bara en syster. Ganska snart dök Kettu upp bredvid, tvingade sig in överallt. Att byta perspektiv hade dock känts tillgjort och genom att låta systern fortsätta vara berättaren kom jag åt konflikten mellan dem på ett annat sätt. För mig personligen representerar Kettu också mycket mer än sin funktionsvariation. Ett motstånd, en trotsighet, en ovilja att vara till lags. Egenskaper som ofta ses som besvärliga och obekväma men som i rätt sammanhang kan innehålla stor styrka och handlingskraft.
Vill du berätta om din skrivprocess med boken? Var har du hämtat inspiration?
Skrivprocessen har varit som att fumla omkring i ett mörker utan armar och ben. Stundvis har jag avskytt det, dragit mig för att sätta mig ner framför datorn, prokrastinerat så mycket jag bara orkat. Ändå har något knuffat mig tillbaka till texten gång på gång. En bok, en film, en vardagsberättelse ur någons liv. Ett tag försökte jag undvika skrivandet genom att fly in ett intensivt fågelintresse vilket ledde till att det nu förekommer rätt mycket fåglar i boken.
Ett tema i din roman är vuxenblivande. Är det samma sak som att infoga sig i normer och samhällets förväntningar? Kanske speciellt starkt på en liten ort som den romanen utspelar sig på?
Absolut. För att bli tagen på allvar som vuxen människa krävs det att du följer vissa mer eller mindre outtalade regler. På en mindre ort krävs det inte särskilt många regelbrott före någon börjar anse att du är konstig.
