Kjell Westö om nya romanen Coda: ”För första gången på trettio år har jag inte en ny berättelse väntande i huvudet när den aktuella kommer ut”
Den fjärde september utkommer Kjell Westös tionde roman, Coda, en stor generationsroman om vänskap, kärlek, svek, litteratur och åldrande. Och förstås: om Helsingfors. Vi passade på att ställa några frågor till författaren.
Din tionde roman bär titeln Coda, en musikterm som betyder ett slags avrundande, där viktiga teman återkommer en sista gång innan stycket tar slut. Varför just denna titel, vad betyder den för dig?
– Ett svar är att jag under hela mitt författarskap kretsat kring och småningom fördjupat – hoppas jag i varje fall – vissa teman. Det handlar om vänskap och kärlek och hur dessa överlever eller inte överlever de svek vi människor ofta utsätter varandra för under livets gång. Det handlar också om ungdomens livshunger versus åldrandets tvång att sakta ner och avstå. Och det handlar om vad det kostar att våga säga saker, våga uttrycka det man sett av och tänkt om livet.
– Dessa teman och många andra fanns redan i mina tidiga noveller och i mina första romaner. Som exempel: Journalisten Henry Gunnars problematik i romanen Skymning 41 från 2023, vad det kostar honom att skriva sanningar i krigstid, påminner om de demoner som ansätter den unga journalisten Ove Tast i titelnovellen i min första samling Utslag från 1989.
– Jag vill inte påstå att det här är min sista roman. Att säga så innebär att man indirekt säger: läs den här, köp den, låna den, för sedan kommer det inte mer. Och om man sedan ändå ger ut mer, så blir man som ett av de där popbanden som gör avskedsturné efter avskedsturné och på sätt och vis lurar sina fans varenda gång. Men jag kan säga så mycket, att jag är helt säker på att de här åren jag lever nu innebär en stor förändring för mig. Det känner jag i varje fiber i min kropp och i varje skrymsle av min själ. För första gången på trettio år har jag inte en ny berättelse väntande i huvudet när den aktuella kommer ut. Coda känns som en mycket adekvat titel just nu.
I Tritonus skrev du om musiken och i Skymning 41 om teatern. I Coda går du in i litteraturens värld. Alla handlar om människor som ägnar sitt liv åt konsten och vad det kostar dem. Vad är det i detta tema som lockar dig?
– Svaret är ganska uppenbart. Jag har vigt fyrtiofem år av mitt liv åt skrivandet (jag började som journalist redan som tjugoåring, och debuterade som författare när jag var 25) . Jag har gjort det med stor intensitet, jag har inte duckat eller flytt utan gett litteraturen allt jag haft att ge. Det har gett mig ofantligt mycket, men det har också kostat mer än vad många kanske tror. Ibland märker jag att människor som ser på oss författare utifrån tror att vi är något slags naturbegåvningar, att berättelserna eller dikterna liksom bara flödar ur oss. Och det synsättet förstärks om man råkar höra till dem som har tur och får framgång. Så är det kanske för någon, att det bara flödar, men de flesta författarkolleger jag talat med säger som jag: det är ett hårt och krävande kall detta, man måste vara uthållig, man måste både våga och orka, hela tiden. Och när man sedan vigt många årtionden åt konsten är det väl ganska naturligt att man börjar fundera på vad det inneburit, vad det gett och kostat?
Coda skildrar litteraturvärlden inifrån, med författare, förläggare, kritiker, priser och kampen om läsarnas uppmärksamhet. Vad har förändrats mest i litteraturvärlden under dina fyrtio år som författare?
– Det här är en så komplex fråga att jag borde få svara med en essä. Förändringarna har varit så oerhört många och stora, jag kan inte räkna upp dem alla här. Men för att nu börja någonstans så börjar jag med läsandets kris, som är en realitet, inte något som vi känsliga författare hittat på. Det var mer självklart att människor, också tonåringar och unga vuxna, läste böcker förr. Konkurrensen från andra medier och format var oerhört mycket mindre då, och sociala medier fanns inte ens. Böckerna och deras teman var en mer given del av det offentliga samtalet. Och likt många andra är jag mest oroad över att de unga, särskilt de unga pojkarna och männen, läser så lite.
– En följd av den ökade konkurrensen om människornas uppmärksamhet är att författare idag förväntas kunna tala för, ja sälja, sitt verk på ett helt annat sätt än förr. När jag började fanns det gott om äldre författare, också kända sådana, som var så blyga och introverta att de vantrivdes oerhört med att stå på en scen eller spela in en PR-video. Sådana finns förstås fortfarande, men det var mer accepterat att vara
introvert förr.
– En mycket bra förändring är att vissa glastak – inte nödvändigtvis alla – spruckit och släppt fram olika sorters människor så att litteraturen blivit mer mångfasetterad. Den litteraturvärld jag debuterade i (1986) var fortfarande väldigt patriarkal och också väldigt heteronormativ, åtminstone vad litteraturens mittfåra beträffade. Där har det hänt mycket. Och när glastaket är borta, eller åtminstone gått sönder, så ser vi hur oerhört många av de mest spännande böckerna som skrivs av människor med en annan identitet än min, som är vit cis-man ur medelklassen.
– Och ytterligare en förändring, och den här tycker jag är till det sämre: det är numera numera ett oerhört starkt fokus på litterära tävlingar, särskilt under bokhösten. Konkurrens och tävlan har alltid hört till de konstnärliga yrkena, det är beklagligt men det är inget att göra åt det. Men det har gått för långt, det tar bort fokus från innehållet i böckerna. Visst fanns det litterära tävlingar och priser också då jag började, precis som det alltid tävlats i till exempel musik och skådespeleri. Men det var inte lika mycket tävlingar och rankinglistor som det är nu. För bara några dagar sedan bläddrade jag i en förlagskatalog – jag tänker inte säga vilket förlag det var – och såg hur vi författare och våra böcker presenterades, och tänkte, med adress både förläggare och journalister: är det här verkligen det enda sättet ni kan definiera och presentera oss på, via våra kandidaturer och priser, är det vi gör inte värt mer än så?
Varför valde du en förläggare och inte en författare, som romanens berättare? Vad kan Andy se som Willy inte kan se?
– Det uppenbara svaret är att Andy kan se författarna (han är förläggare för många, inte bara för Willy Thelin) och författaryrket utifrån: vi är alla i någon mån hemmablinda när det gäller vårt eget gebit.
– Det går också att utläsa ur mitt förra svar att jag – författaren – inte är utan ressentiment gentemot den litterära värld jag tillhört så länge. Jag har många väldigt kära vänner bland mina författarkolleger, och jag är rädd för att jag sårar dem när jag säger det här, men jag har aldrig känt mig särskilt bekväm med den litterära världen. Jag tycker inte alltid den är renhårig, jag tycker inte att det spelas med öppna kort. Vi i den världen tycker om att framställa oss som snälla människor, av lite mer etisk sort, men samtidigt finns det – som alltid när duktiga, ambitiösa och äregiriga människor samlas på ett ställe – också maktsträvanden, avund och intriger. Jag visste från början att jag ville ha en jag-berättare i Coda, en som berättar så till synes spontant att läsaren ska få känslan av att sitta vid en lägereld och höra en klassisk ”bard” sjunga sin story. Jag visste också att en av huvudpersonerna ska vara en författare vars bana liknar min men ändå inte, och jag visste att den författaren inte kan vara den som berättar. Mina egna ressentiment och andra känslor kunde ha sipprat igenom på fel sätt då, och läsaren skulle ha fått svårt att skilja författaren Willy
Thelin från författaren Kjell Westö. Det får de kanske också nu, men Willy Thelin är inte jag och jag är inte Willy Thelin: hans livsbåge och
hans reaktioner liknar ibland mina, ibland inte.
Willy säger att han ville äga Helsingfors genom att skriva staden, men att det kanske är staden som har skrivit honom. Har Helsingfors skrivit och format dig, och hur?
– Som sagt, Willy är inte Kjell och Kjell är inte Willy, men just den där utsagan, just den Willy-tanken har nog bäring också på mig.
Helsingfors formade mig redan innan jag började skriva. Min familj flyttade runt medan jag växte upp, precis som förläggaren Andys familj i
Coda, och jag hade vänner och bekanta runt om i stan, både i illa beryktade förorter och i rikemanskvarter. På ett intuitivt plan förstod
jag nog tidigt att Helsingfors i någon mening var mitt öde. (Fast jag som så många unga människor också drömde om att flytta bort, flytta till något större, till exempel New York eller Madrid.) Jag minns ett redaktionsmöte från åren 1984-1986 då Monika Fagerholm, Henrika Ringbom,
Merja-Riitta Stenroos och flera andra och jag gjorde den unglitterära tidskriften KLO. Jag minns inte mycket av diskussionerna vi förde, men
jag minns att jag vid ett möte sa ungefär så här, när vi talade om våra drömmar: ”Jag vill skriva riktig fiktion om den här staden. Jag vill inte skriva om mitt eget och mina släktingars liv, inte söka sanningen om mig själv, jag vill skapa berättelser, fylla den här staden med mina egna invånare.” Och det hoppas jag att jag har gjort. Och medan jag gjort det har den här staden skrivit mig och mitt liv. Staden vann, 1-0 till Helsingfors.
Träffa Kjell Westö i Kronohagen
Vill du höra med om Coda? Den 15 september gästar Kjell Westö förlagets nya hem på Riddaregatan 5. Det blir författarsamtal med förläggaren Anna Friman, vin med tilltugg, bokförsäljning till kampanjpris och musik av Kjell Westö, Henrik Huldén och Janne Mansikka. Evenemanget är kostnadsfritt.
Läs mer om evenemanget och anmäl dig här.