Annika Åman skriver värdefull historia
Idag utkommer Utbryterskan, en ny roman av Annika Åman och en fristående fortsättning på boken Lumpänglar om kvinnorna som arbetade på Oravais textilfabrik. Boken har redan hunnit frå strålande recensioner: Annika Åman har skrivit en fulländad historisk roman. Uppföljaren till den hyllade Lumpänglar förenar sömlöst det personliga och politiska i en berättelse om de österbottniska fabriksarbetarnas öden under 1930- och 1940-talen, skriver Nina Othman i Hufvudstadsbladet. Här kan du läsa en intervju som vi gjorde med författaren inför utgivningen.
Först var det en pjäs som blev en bok och en pjäs till och nu en bok igen. Hur länge har du levt med kvinnorna på Oravais textilfabrik?
Jag har levt med de här människorna och fabrikens historia i femton års tid, ända sedan år 2009, då jag hittade boken Masunaran hemma i vår bokhylla. Den var grå och tunn och anspråkslös, men en otrolig guldgruva för en pjäsförfattare!
Masunaran är dialekt för de människor som bodde på Masunin i Oravais, som fabriksområdet kallas än idag, eftersom det i tiderna fanns en masugn där i anslutning till Kimo Bruk. Boken innehöll intervjuer med fabriksarbetare som hade minnen av framför allt 1920- och 30-talet. Elise Kulla hade fungerat som redaktör för den här sammanställningen och där fanns också hennes dikt Lumpänglar, som genast gav mig titeln till pjäsen.
Växte upp 500 meter från fabriken
Det märks att du gjort ett gediget historiskt forskningsarbete. Första boken Lumpänglar täckte åren 1926-1932 och andra delen Utbryterskan handlar om åren 1933-1944. Hur har du gått till väga?
Jag var ju väldigt ”drillad” av Oravais Teater som har som tradition att lyfta fram lokalhistorien i sina pjäser, men ingen hade lyft fram textilfabriken och lumpänglarnas livsöden. Som uppvuxen 500 m från Oravais fabrik kände jag att detta var mitt kall. Startskottet var nog tidigare nämnda bok, den gav mig inspiration till karaktärer och händelser. Det var bara för mig att börja skissa på pjäsen, sedan komplettarade jag förstås med annan efterforskning. 1920- och 30-talet är ju en väldigt turbulent tid i Finlands historia, men en tacksam tid för en dramatiker att placera handlingen i.
Jag har alltid haft ett stort intresse för historia – framför allt människors historier och livsöden. Jag intervjuade själv gamla ”masunare” och försjönk i böcker, avhandlingar och arkiv. När Lumpänglar hade premiär år 2013 hade jag skrivit på pjäsen i fyra år. Lika länge jobbade jag med uppföljaren Lumpänglars väg, som står som grund för boken Utbryterskan.
Att jag hade pjäserna som grund när jag skrev böckerna har förstås varit en fördel – karaktärer, intriger, miljö, dramaturgi och en hel del dialog fanns redan – men det har förstås varit ett helt annat sätt att skriva. Jag har gått igenom efterforskningen och historiedykningen om och om igen, hittat nya saker, grävt ännu djupare, låtit berättelsen föra mig i oanade riktningar. På många vis känns det faktiskt som att böckerna har skrivit sig själva, jag har bara fått följa med.
Skådespelarna gav karaktärerna liv
Samtidigt kommer du kvinnorna väldigt nära, hur har du gjort för att blåsa liv i dem? Kan det att böckerna baserar sig på pjäser hjälpa karaktärerna att få liv.
Många karaktärer är baserade på verkliga människor och livsöden, eller ett slags hopkok av verkliga personer som jag läst om och som jag har täljt fram. De har förstås också drag av personer jag känner, så som egna släktingar. När jag skrev pjäserna hade jag redan många skådespelare i åtanke, vilket underlättade mitt arbete, och förstås förkroppsligades karaktärerna på scenen av skådespelarnas otroliga insatser. Så visst är det ett litet ekosystem! Skådespelarnas kvaliteter, rytm, ton och reaktioner – sådant som en regissör iakttar genom ett förstoringsglas – har jag haft stor nytta av när jag skrivit böckerna, ändå är figurerna i boken sina egna.
Hur mycket av fabriksmiljön finns bevarad i Oravais?
Tyvärr finns väldigt lite av den autentiska miljön bevarad. Platsen har ändrat väldigt mycket sedan jag sjäv var barn på 90-talet, då vi lekte i de gamla bostadskasernerna. Många hus revs eller brann upp under oklara omständigheter, det finns bara ett fåtal kvar och de fungerar idag som flyktingförläggningens bostadshus. Men det är ändå industri, export och fabriksarbetare som stämplar in och ut på området: Sandpapperjätten Mirka och förpackningsföretaget Orapac verkar idag i de gamla fabrikslokalerna.
Tack vare Facebook-sidan Oravais fabrik och gamla fotografier kan man ändå göra en tidsresa och se bilder av byggnader och arbetare från de många olika avdelningarna – rekommenderas varmt!
Industrialiseringen befriade kvinnorna
Har du träffat läsare som levat i bokens tid eller haft förmödrar som gjort det?
Överallt där jag rör mig och pratar om Lumpänglar stöter jag på folk som har minnen från eller kopplingar till Oravais fabrik, både i Finland och Sverige. Det var ju en enorm industri – en av Finlands viktigaste yllevarufabriker, senare tillverkade man också kläder med mönster som ritades av kända designers – så under den ca hundraåriga epoken med start i slutet av 1800-talet är det ju tusen och åter tusentals människor som arbetat på fabriken.
”Min mommo/fammo var en lumpängel”, är en replik som jag ofta hör. Och folk berikar mig hela tiden med nya historier som jag tänker att jag kan ha nytta av. Det känns väldigt meningsfullt att böckerna kan betyda så mycket för dem som har kopplingar till fabriken, även om det inte är någon förutsättning för att du som läsare ska kunna ta berättelserna om lumpänglarna till dig.
Kan en tolka industrialiseringen som en frigörelseprocess för kvinnorna som nu fick en möjlighet att försörja sig själva och flytta bort från landet?
Den tolkningen stämmer absolut. Det var ju kvinnor i majoritet inom textilindustrin och möjligheten att förtjäna egna pengar var revolutionerande. I Oravais, som ju är en liten landsbygdsort med en stark tradition av SFP-anhängare, uppstod dock snabbt schismer mellan de borgerliga bönderna och fabriksarbetarna. Många bondflickor var nog avundsjuka på de självständiga fabrikskvinnorna. Men för många kvinnor var det också en fråga om överlevnad. Det fanns många ensamförsörjande kvinnor, änkor och ogifta kvinnor, för vilka fabriksarbetet var en fråga om liv eller död.
”Isolering och skrivande är det bästa jag vet!”
På sociala medier har vi följt med din skrivprocess som då och då innebär isolering ute i skärgården och arbete klockan runt. Är författarskapet en njutning eller en plåga?
Isolering och skrivande är det bästa jag vet! Jag jobbar bäst när jag får vistas ostört i min berättelse. Så det är nog enbart en njutning, men hårt arbete förstås, inte minst då det ska göras på fritiden, vid sidan av annat arbete och med småbarn. Då blir det ibland mer intensiva punktinsatser i skärgården och på olika Air bnb-boenden. Alltid klockan runt då deadline närmar sig … Sa jag att böckerna skriver sig av sig själva? Det stämmer inte.
Utbryterskan tar slut år 1944. Hur ser framtiden ut, får vi veta hur det går för Alma, hennes dotter Saga och de andra kvinnorna?
Ännu finns det mycket att berätta om Oravais fabrik, bl.a. utbröt det en stor strejk på fabriken år 1953, vilket resulterade i att många arbetare fick sparken eller valde att säga upp sig. Många flyttade då också till Sverige för att aldrig återvända. Tiden är kanske mogen att skildra den här inflammerade konflikten nu, både som en tredje pjäs och en tredje bok.
Jag är också väldigt intresserad av det efterkrigstida Finland. Det känns som min generation ändå har en koppling till den tiden som är våra föräldrars barndom, och det finns ju mycket forskning om hur kriget går i arv i generationer. Berättelsen måste nog fortsätta. Hur går det för Saga, ja? Och hur går det för Judith, henne funderar jag själv mycket på. Sedan undrar ju alla hur det ska gå för Gunnar och Alma, så det måste jag väl också bestämma mig för och knyta ihop.
