Får jag bo hos dig? – en bilderbok om att hitta en plats att höra till

En poetisk berättelse om ensamhet och gemenskap

Ute regnar det, men hemlingen Burr har ingenstans att ta vägen. Ett hus med tak och väggar och kanske en dörr vore fint. Och gärna en vän som öppnar, eller en att öppna för.

Burr försöker hos Nosen, Myrorna, Fåglarna och Hunden, men ingenstans finns det plats för ett burr.

Får jag bo hos dig? är en lekfull och poetisk bilderbok om ensamhet, längtan och svårigheten att passa in på andras villkor. Samtidigt rymmer berättelsen både humor och värme och högläsningen blir ett rum av tillhörighet.

Från pjäs till bok

Berättelsen har sitt ursprung i en pjäs yngsta på Unga Teatern, men har i bokform fått en ny struktur.

Författaren Christoffer Mellgren berättar:
För mig har rytmen i texten varit det viktigaste både i teatermanuset och bokmanuset. Så det har jag velat behålla.
Teatermanuset lämnade över stor frihet och många beslut till skådespelare och regissör, det var mer som ett textmaterial som de kunde använda för att leka fram en föreställning. Bokmanuset är på det viset en mer “färdig” helhet.
Ursprungligen var inte tanken att skriva om jättemycket, men i slutändan är nästan alla delar omskrivna på ett eller annat sätt.
Slutet på berättelsen krävde de största förändringarna. Teaterföreställningen slutade med att Burr kom till dagiset där föreställningen spelade och sedan fick lov att bo där. Bokstavligen. Burr-dockan som varit Burr hela föreställningen blev kvar på dagiset när skådespelaren gick. Det sättet att avsluta historien behövde förstås ändras när pjäsen blev bok.

Att skapa ett burr

Att gestalta huvudfiguren var en central del av arbetet. Hur gjorde illustratören Herta Donner?

Berättelsen kombinerar humor och en lite melankolisk stämning på ett sätt som genast tilltalade mig. Jag tyckte alltså från början att Christoffers text kändes lätt att närma sig och inspirerande att jobba med. Jag har haft mycket nytta av min erfarenhet från facklitteraturen, eftersom delar av boken utspelar sig i djurbon av olika slag.

Först tecknade jag Burr som en svävande och lite skrämmande lurvig sfär, men märkte snabbt att den formen inte var så tacksam att berätta med. Efter mycket skissande och testande blev hen en huvudfoting inspirerad av bland annat uggleungar, nordiska troll och Miyazakis små andelika varelser. Jag hoppas att hen i den här formen väcker frågor hos ett litet barn, samtidigt som hen kanske känns diffust bekant.

Mellan lekfullhet och allvar

Boken rör sig mellan lekfullhet och allvar, där Burr både möter motstånd och behåller sin egen vilja. Christoffer berättar:

Det var nog klart redan från början att det ska sluta gott, för det första.
Sedan har några saker varit viktiga för mig:
Att Burr inte bara blir “en stackare i allmänhet”.
Att Burr – trots att hen behöver ett hem – fortfarande vet hur hen skulle vilja ha det och inte. Det var viktigt att det också fanns ställen där Burr nog kunde få vara, men där Burr inte ville vara.
Jag är glad över att i boken också ha skjutit in en kort sekvens där Burr får lov att vara arg över hur det är. En helt rimlig reaktion.

Ett samarbete i dialog

Hur jobbade författare och illustratör tillsammans?

Herta Donner:
Samarbetet med Christoffer har varit väldigt roligt och lärorikt. Han har gett många för mig nya och intressanta perspektiv på illustrationerna tack vare sin teaterbakgrund. Illustrationerna och texten har formats och levt tillsammans i dialog under en längre tid.

Christoffer Mellgren:
Eftersom pjäsen fanns först, så var det utgångspunkten för arbetet. Men när texten ändå har arbetats om så har det varit ett utbyte av texter och skisser och tankar fram och tillbaka sedan förra sommaren. För mig har det varit väldigt lustfyllt och ett privilegium att få följa Hertas arbete och att få jobba parallellt med att färdigställa texten i dialog med henne.

Högläsningen som mötesplats

Författarens bakgrund inom teater märks tydligt i språket.

Eftersom boken är en bok som förmodligen kommer att läsas högt av någon för någon annan, tänker jag ändå att det på sätt och vis är en text för en teatersituation. Som dramatiker är min tanke alltid: vad händer när någon säger det här, hur låter det, vem förvandlas den till som uttalar de här orden. Så också när jag jobbat med bokmanuset har jag nog tänkt på texten som ord som låter, i en situation där den ene läser för den andra. Jag hoppas att boken ska vara både rolig att lyssna på och att läsa.

Viktigast är att boken kan skapa ett slags hem och en känsla av tillhörighet där i stunden när den läses. Det är min största förhoppning.