Aki-Pekka Sinikoski

Aki-Pekka Sinikoski (f. 1978) är en fotokonstnär och tvåbarnsfar som älskar vind och hav. Han har studerat vid Konstindustriella högskolan (numera Aalto-universitetet) och vid Bergens konstakademi i Norge. Sinikoskis bilder har varit utställda i bland annat Sydney, New York och Moskva. Under år 2020 ställer han ut sin fotoserie New Ghosts också på orter i Finland, bland annat på Galleri Hippolyte i Helsingfors. Han har arbetat med serien i fråga sedan 2011 tillsammans med dottern Astrid. Sinikoski debuterar som författare med den filosofiska och varma bilderboken Under månen.

Varför skriver du?
För att förmedla berättelser och skapa nya världar de finaste och bästa av alla lekar. Jag var obotligt nostalgisk redan som barn. Alla mina bardomssomrar tillbringade jag i skärgården på mina föräldrars gamla fiskebåt och lärde mej redan som mycket ung att om man tänder en brasa på en ö samlas människorna runt den då det blir mörkt på kvällen för att berätta berättelser. Varje kväll tände jag en brasa och varje kväll fick jag höra nya berättelser. Jag memorerade berättelserna jag hörde och på hösten berättade jag dem vidare för mina vänner i stan då skolan igen började. Jag tror att jag fortfarande använder samma metod både med mina fotografier och mina texter. Jag samlar på berättelser för att förmedla dem vidare i hopp om att skapa ljus och mening i människors liv.

Varför är litteratur viktigt?
Jag tror att ord älskar frihet. Jag igen älskar känslan av att placera lämpliga ord i lämplig ordning. Under riktigt bra dagar kan jag känna stolthet över mina ord och följa med hur de för människor till platser de aldrig varit på tidigare samt notera hur ord kan förmedla känslor och väcka nya tankar. Jag tycker också om då de där egensinniga orden ibland lekfullt anarkistiskt hoppar från sina placeringar och som i misstag skapar nya meningar och nya betydelser. Betydelser som inte ens deras författare kände till.

Hur skiljer sej dina skriftliga berättelser från dina fotoserier?
En av de största skillnaderna är hur de här berättelserna läses. Hur texten eller bilden utformas för läsaren. I text föds berättelsen ord för ord och mening för mening. Det du läser i följande mening har inte existerat innan du läser det. Fotografier däremot avslöjar redan vid första anblick någon slags helhetsbild, som blir tydligare ju längre du undersöker bilden. Fotografier har också alltid en ganska stark anknytning till verkligheten.

Är ord större än fotografier?
Ibland. Ibland är dock fotografier starkare än ord. Båda redskapen har klart sina egna styrkor och egenskaper. Ur min synpunkt handlar de båda om att kommunicera. Medan ord känns nästan aktiva och omedelbara i stunden då du läser dem känns fotografier nästan utan undantag som något från det förflutna. Ett fotografi är som en gamling som sitter i en gungstol och gång på gång berättar samma historia från sin ungdom. Fotografier berättar om något som har varit. Jag tycker att texten antyder om något som är. Precis i den stunden då du läser.

Jag älskar båda de här redskapen också för att de kan få tiden att stå still. Som bäst kan de till och med förändra någons liv eller värld. Ens för en stund.

Din högsta önskan?
När jag var liten brukade jag sitta hos min farmor efter skolan. Vi brukade tända en brasa i kakelugnen och dricka kokkaffe. Vi satt bredvid varandra och tittande in i elden. Alltid pratade vi inte ens så mycket. Vi bara satt där. Gällande den här boken är min högsta önskan att den skulle vara som den där brasan som sprider värme och ljus i en mörk vinterkväll när det känns att det är för mörkt och kallt där ute. Att läsarna kunde trivas med boken för sig själva eller tillsammans.

Aki-Pekka Sinikoski
Fotograf: Aki-Pekka Sinikoski Ladda ner fullstor bild
Aki-Pekka Sinikoski

Fotograf:
Aki-Pekka Sinikoski