Jag knäckte läskoden som 4-åring. Som 5-åring visste jag att jag ville bli författare. Dagarna i ända satt jag vid en gammal klaffbyrå och skrev mina självillustrerade böcker. De handlade alla om kvinnor och barn, tredje världen, fattigdom, ensamhet och orättvisa. Inte för att jag själv levde i någon misär eller hade erfarenhet av hur det var att vara ensamstående mamma, men jag visste att det var det här jag måste berätta om. Alla mina barn bestod av många hopstansade pappersark där en gammal, långhårig kvinna berättade om alla sina barn och hur det hade gått för dem i livet.

Jag kände tidigt att det var bland orden jag var som mest hemma, liksom i skogen. Jag övernattade i grankojor och klättrade högt, högt upp i träden, bröt mig in i obebodda hus och arbetarbostäder, såg alla bevis på liv som levts och liv som velat levas. Jag var nog väldigt orädd som barn, sedan blev jag mer av en hare.

Tu ska fortseti ti skriv, sa min moffa muraren, som var en av dem som beundrade mina alster allra mest. Mormor och morfar var också de få som jag läste mina dikter högt för. Jag övergick till att bli poet. Jag tyckte om att övernatta i pinnsoffan hos morföräldrarna, smög mig upp på natten, satte mig vid deras köksbord och blickade ut mot Djupviksgatan som badade i månljus. Jag bara måste skriva om mångubben, nattens alla ljud och rörelser, allt det där som värkte inom mig. Jag hade då, som 8-åring, hittat Edith Södergran och förstått precis vad hon talade om. Det var adresserat rakt till mig och till mig enbart.

Egentligen är det märkligt att jag valde teatern som yrke. Jag tycker inte särskilt mycket om att stå på scenen. Fast när jag säger så ljuger jag, det är bara den där haren som talar. Men jag hade också planer på att bli bildkonstnär. Hela högstadietiden arbetade jag på min portfolio för att söka in till konstskolan i Nykarleby, på den tiden när konstskolan ännu fanns i Nykarleby. Det blev istället bildkonstgymnasium, fortsatt av scenkonststudier, i Vasa. Där har jag nu bott sedan jag var 16. Jag som hade planer på att ta mig långt bort från Oravais och Österbotten Nu rör jag mig främst på axeln mellan mommos och moffas stuga i Kronoby och makens familjs stuga i Kaskö båda topplaceringar när det gäller att hitta skrivro.

Mitt hjärta slog rot i Kimo, på Oravais Teater, och parallellt med studierna spelade jag sommarteater i hemknutarna. Småningom började jag också regissera, bearbeta pjäser, skriva egna pjäser. Jag märkte att jag fick använda mig av allt mitt kunnande, hela mitt jag, i regisserandet. Att regissera är som att dirigera en stor orkester. Och musiken ja, jag kan inte leva utan den heller. Mitt låtskrivande kom väl in där samtidigt som jag upptäckte Edith och lärde mig de första ackorden på den gamla Landolan i vardagsrummet. Man är aldrig ensam så länge man har en gitarr. Eller en pennstump. Det är ungefär det jag kräver av livet.

Pjäser:
Två helaftonspjäser för Oravais Teater: Lumpänglar (2013-2014) och Lumpänglars väg (2017-2018), samt ett tiotal pjäser för Unga Scenkompaniet, som jag grundade tillsammans med Alexandra Mangs år 2012.
Har också skrivit manus till och regisserat kortfilmen Lovsång till åldrad väninna (2021) för Film i Österbotten och skrivit/regisserat barndramaserien Kom vi flyger! (2015) för YLE. Serien visades också i alla de övriga nordiska länderna.

Urval av priser:
Svenska kulturfondens pris, 2020
Mittnordiska barn- och ungdomspriset, 2020
Vörå kommuns kulturpris, 2018
Svenska Österbottens litteratuförenings pris, 2014
Hedersomnämnande Boismanska priset, 2013

Vad är kärnan i ditt författarskap?
Kanske jag fortfarande rör mig där, i de gamla husen, på jakt efter ledtrådar, hemligheter och livsbevis. För mig har det alltid varit viktigt att ge röst till dem som inte har en röst, kvinnor och barn, deras upplevelser och berättelser. Jag älskar ju att jobba med historia och efterforskning. På Oravais Teater har jag fostrats in i det här lokalhistoriska grävandet, medan vi i Unga Scenkompaniet arbetar med en annan slags efterforskning och gräver fram ungas berättelser i nutid. Men jag har nog alltid varit väldigt svag för livsöden och allt slags hemlighetsmakeri. Det där som folk inte talar om, det dysfunktionella, det som smärtar och får oss att känna skam, det vill jag gärna peta i. Där finns också allt det som formar oss, bär oss, det vi så tyst drömmer om under vår korta stund här på jorden.

Varför är litteratur viktigt?
I litteraturen kan vi resa - oftast helt gratis - till olika världar, träffa nya människor, få nya insikter, bli påminda om vad det är att vara människa. Orden bär och tröstar, öppnar nya rum inom oss, får oss att känna att vi är förenade med varandra, att vi på något vis är skott som kommer från samma rotsystem. Alltså stillar litteraturen vår ensamhet och vårt oroliga flaxande.

Skiljer sig finlandssvensk litteratur från annan, i så fall hur?
Den är ofta, på något vis, förankrad i just det finlandssvenska. Eftersom vi är en minoritet är det fråga om minoritetskultur och den kräver alltid en slags kamp för överlevnad. Allt som skrivs och skapas på svenska i Finland är väldigt viktigt; det är våra berättelser, våra bevis på att vi finns och funnits. Och den fortsätter sporra och föda fram nya författare. Den finlandssvenska litteraturen har många starka, modiga och ändå väldigt olika berättarröster. Men nog är den ändå väldigt universell, så där som goda berättelser är.

Detta vet Google inte om mig:
Att jag spelat fotboll och var en väldigt bra målvakt. Alla mina förälskelser, allt jag kände och upplevde, hur hårt hjärtat rusade. Allt mitt fotografiska minne har bevarat. Mina sår och hemligheter, vad jag gömde under stenarna i skogen. Google har inte en aning. Vi har aldrig en aning.