Axel Åhman

När jag gick i fyran fick jag ett stipendium i kreativitet på vårfesten. Jag gick upp, skakade hand med läraren, tog emot diplomet och satte mig bredvid mamma igen. Jag viskade i hennes öra och frågade vad Kreativitet betyder. Hon svarade att det är när man är bra på att hitta på saker. Jag hade aldrig tänkt på att jag var det, men nu hade jag ju ett diplom där det stod svart på vitt. 
Jag tror något fastnade då. En första tanke om att det kanske kunde vara en framtid för mig - att hitta på saker. 

Men jag var inte ett sånt där barn som gick omkring och sa: Jag ska bli författare eller Jag ska bli artist. 
Om någon frågade så skulle jag bli snickare. 
Nå, det sket sig. Det visade sig ganska fort att både intresse och kunskap saknades helt. 
Intresset att läsa var däremot något som ingen kunde missa. Jag bar hem stora högar med serietidningar och böcker från bibban, länsade mormors och morfars vind på gamla westerns och när inget annat fanns att läsa gick jag in till farmor och farfar för att bläddra i veckotidningar. 
Jag läste vitsarna, Veckans brott och Direkt ur livet. Skrattade, blev vettskrämd av mördare och alldeles för engagerad i triangeldraman bland medelålders par.

I högstadiet bestämde jag att jag skulle bli journalist, för då skulle jag få skriva nyheter och jobba med text.
Men så hände KAJ. 
När vi började göra humor och skriva låtar föll något på plats och min  kreativitet exploderade. Det var som att öppna en dörr till en skattkammare. Viljan att berätta fick en riktning och ett mål och tillsammans med de andra gick jag runt och petade på alla skatter vi kunde hitta. 
Drömmen om att skriva skönlitterärt hamnade i skymundan, men den fanns där, undangömd i en gammal kista längst in. Till sist vågade jag testa på riktigt. Jag skrev en novell och skickade in den anonymt till en tävling. Juryn gillade den så pass mycket att de gav den ett pris och det var knuffen mitt självförtroende behövde just då. Jag hittade nyckeln till den gamla skattkistan och vågade äntligen öppna den. 
Den är full av ord och berättelser och i min debut har jag bara hunnit skrapa på ytan. 

Vad är kärnan i ditt författarskap?
Min första instinkt är att svara humorn, men jag tror inte det är den, inte när jag skriver skönlitterärt. Jag har jobbat så länge med humor att den är en väsentlig del av mig och det jag gör. Den hittar sin väg in i mina texter utan att jag medvetet försöker. Ibland håller den sig borta helt - och det är också okej. 
Kärnan tror jag är berättelserna. Hur stora eller små de än är så vill de ut.

Varför är litteratur viktigt?
För att den berättar hur något är, öppnar våra ögon för andra verkligheter och breddar våra perspektiv. Den underhåller och berör oss, erbjuder både djupdykningar i verkligheten och fullkomlig verklighetsflykt. 

Skiljer sig finlandssvensk litteratur från annan, i så fall hur?
Inte mycket, men den berättar lokala varianter av universella berättelser. Vi får ta ut svängarna med våra egna egenheter och ibland får vårt unika språk också vara med. 

Detta vet Google inte om mej
En gång red jag på en ko. Rekommenderar inte.
 

Axel Åhman
Fotograf: Erik Åhman Ladda ner fullstor bild
Erik Åhman

Fotograf:
Erik Åhman