Sofia Chanfreau

Jag började läsa tidigt, heter det. Stava mig fram till rubriker i Husis när jag satt i Mammas famn. Ingen vet hur gammal jag var, men att det var tidigt, det var ett som var säkert.

När jag började ettan var jag en knubbig besserwisser i ljusblå mjukisdräkt som såklart fick svåraste läseboken, Leos bok. Leo var också en knubbig besserwisser. Med glasögon.

Varje vecka skulle vi skriva hemliga läxan till vår lärare i en speciell bok. Den bestod oftast av en fråga som man var tvungen att utveckla i lite längre text, till exempel Berätta om din familj, eller Vad är ditt roligaste reseminne?. Jag älskade hemliga läxan. Skrev sida upp och sida ner om precis vad min pappa jobbade med, vad mina systrar var bra på, vad vi gjort under sommarlovet och allt annat jag kunde komma att tänka på. Ibland var det skönlitterära uppgifter. Avsluta denna mening: en dag hittade jag något i skogen som blänkte. När jag kom lite närmare såg jag Då gick jag helt crazy. Jag behövde väldigt snabbt ett nytt häfte för min hemliga läxa. 

Alltid när jag tänker på mig själv som en skrivande och läsande person, så tänker jag på den där knubbiga besserwissern. Som var bäst i klassen, i alla fall på att skriva och läsa, som hade Leos läsbok och fullständigt ägde hemliga läxan. Allt med en sådan självklarhet.

Det var lättare att vara en sak när man var liten. Att bestämma sig för hur man var, vad man ville bli, vart man hörde. Det är också lättare att vara bäst i klassen när man går i ettan, än när man inte går i någon klass alls.

Nu i vuxen ålder är jag så mycket annat, och att ens kalla mig för författare känns påhittat. Som att jag också en tid när jag var liten ville bli pirat. Ljudtekniker, producent, musiker, författare och deltidspirat. Det låter lika påhittat.

Och faktum är att jag nog aldrig kommer att vara en lika glupskt läsande och skrivande människa som jag var då. Nu är jag sådär tråkigt vuxen, för mycket annat tar fokus och jag tillåter mig inte att försvinna in i böcker och text på samma sätt som då. Den digitala världen och så vidare. Det kanske är därför jag försöker återskapa samma grej igen, och skriver om barn, för barn, som ett barn. Det är mitt sätt att få vara den där besserwissern igen, och förlora mig själv i hur underbart det var - jag menar ÄR - när man helt och hållet går upp i en text, övertygad om att det är det bästa någon någonsin skapat. All tvekan som bortblåst. Även om jag egentligen numera vet att saker inte är så svartvita, och jag själv innehåller alla gråskalor under solen.

Men för en liten stund, när jag skriver, kan jag igen få vara bäst i klassen. 
 

Sofia Chanfreau
Fotograf: Mikel Morueta Holme Ladda ner fullstor bild
Mikael Morueta Holme

Fotograf:
Mikael Morueta Holme