Jag fick min första anteckningsbok av min farbror då jag var ca.13 år gammal. Han sa något i stil med du kan ju skriva i den sen någon gång, om du känner för det. Det gjorde mig förbryllad. Det hade aldrig slagit mig att man bara kan skriva ner saker, om ingenting, och att det är helt ok. 
Jag läste en diktbok för första gången då jag var 19. Det var någon amerikansk poet som skrev mycket om lyktstolpar och taxibilar och dricka öl i ensamhet osv. Det gjorde mig förbryllad. Det hade aldrig slagit mig att man kan bli publicerad och räknas som författare bara genom att skriva sådär, om ingenting, och att det är helt ok. 
Jag läste dikter inför publik för första gången då jag var 27. Jag läste direkt från papperet rakt in i mikrofonen. Efteråt bugade jag och sa tack. Vissa i publiken applåderade. Hela upplevelsen gjorde mig förbryllad. Det hade aldrig slagit mig att man bara kan ställa sig inför publik och säga saker, om ingenting, och att det är helt ok.

Jag blir fortfarande ofta väldigt förbryllad då jag skriver eller läser poesi. Att ingenting kan bli så mycket bara genom att skrivas ner och läsas är ju helt otroligt på sitt sätt.
Poesi är väldigt förbryllande. Men fint.  

Kärnan i mitt författarskap
Jag tror att jag fortfarande håller på att skriva fram mig till den (kärnan). jag söker. och försöker. 

Varför är litteratur viktigt
Inte vet jag. Men utan litteratur skulle orden tyna bort rätt så fort antar jag, och sen skulle vi plötsligt stå där med en handfull värdelösa emojis, helt oförmögna att ge uttryck för t.ex. känslor och tankar och dylikt...