Karin Collins avslutar sin uppmärksammade Hangötrilogi med en känslosam skildring av alla hemvändande flyktingars gemensamma sorg; att återvända till ett hem där ingenting längre är sig likt.
I trilogins sista del Där jag har min hjärtans kär, har året blivit 1942. Ryssarna har lämnat Hangö, och Hjalmar, Disa och Aino får äntligen återvända hem. Men deras älskade stad är vandaliserad, invånarna bär på skiftande erfarenheter från ockupationstiden, och alla behöver hitta sin plats i det nya.
Boken har försetts med en resumé av seriens första och andra del, för den som vill inleda sin läsning med den tredje boken.
Vi passade på att ställa några frågor om boken till Karin Collins:
Hangötrilogins sista del markerar ett slut på en flera år lång skrivprocess. Med vilka känslor lämnar du händelserna och karaktärerna i serien bakom dig?
– Med väldigt blandade känslor, måste jag säga. Jag har levt med Hjalmar, Aino och Disa i flera år nu, och det känns verkligen sorgligt att lämna dem. Hur ska jag veta hur de har det? Jag tröstar mig med att kanske jag hälsar på igen en vacker dag och skriver några noveller om dem, eller en kortare historia. Jag vill inte stänga dörren så där helt och definitivt!
– Å andra sidan känns det spännande att få börja på ett helt nytt projekt, och skriva om helt nya personer – det finns en frihet i det som jag njuter av just nu!
Många har ivrigt väntat på denna sista del, särskilt i din hemstad Hangö. Hur har det påverkat dig?
– Det är naturligtvis sporrande att veta att det är så många som väntar på boken – samtidigt kan det göra mig lite nervös. Tänk om läsarna blir besvikna! Tänk om slutet inte blir vad de hoppats på? Men jag har försökt lägga alla sådana tankar åt sidan och fokusera på att berättelsen känns rätt och utvecklas som den ska. Det är ju märkligt att skriva om saker som verkligen har inträffat, just för att det inte bara är min berättelse – den tillhör oss alla, även om personerna är fiktiva. Mest har jag ändå upplevt det huvudsakligen som uppmuntrande och fint, och jag är tacksam över alla fina kommentarer jag fått!
Du har sagt att du tidigare inte var särskilt intresserad av historia. Hur gick det till när du började skriva om denna dramatiska tid i Hangös historia?
– Kanske det är vanligt att det intresset kommer med åldern? År 1991, när jag var femton, kändes 1942 som en hel evighet sedan. Liksom, SÅ avlägset och irrelevant! Men nu när jag närmar mig femtio känns det skrämmande nära, och tyvärr dessutom rysansvärt aktuellt. När jag flyttade tillbaka till Hangö för fem år sedan insåg jag hur lite jag egentligen visste om stadens historia, och jag ville lära mig mer. Det här har varit mitt långsamma men effektiva sätt att lära mig! Nuförtiden känns det nästan som att jag var med själv, så nära har det kommit.
– Själva gnistan föddes nog när jag besökte frontmuséet i Lappvik och såg alla de starka bilderna av evakueringen – de träffade mig hårt. Jag försökte hitta en roman att läsa om den tiden i Hangö och insåg att det inte fanns någon. Då bestämde jag mig för att skriva en själv. En bok blev snabbt till en trilogi!
Vi på förlaget får ofta höra att Hangöserien berört sina läsare djupt. Hurudan respons har du själv fått?
– Jag har överraskats av alla tårar, fast jag kanske inte borde ha blivit förvånad. Jag grät själv mycket när jag skrev – det ÄR ju en otroligt sorglig historia på sina ställen. Men det har ändå varit fint att få möta så många rörda läsare – jag får se till att ha näsdukar i väskan både åt mig själv och dem! Sen är det ju många som blir starkt berörda utan att gråta, så klart. Och jag måste säga att jag har uppskattat varje brev, varje möte och varje fin kommentar. Det känns otroligt fint att Hjalmar, Aino och Disa har kommit läsarna så nära. (Särskilt Hjalmar – han är mångas favorit!).
Rysslands krig i Ukraina gör att händelserna i Hangö på 40-talet känns kusligt angelägna. Har det pågående kriget påverkat ditt skrivande?
– Ja, det var ju helt oväntat när jag började skriva på den första delen 2021. Ingen kunde ana hur det skulle gå, då, men för mig som satt och skrev om så liknande händelser var det obehagligt bekant. Jag tog en paus i skrivandet i några veckor, men sedan insåg jag att det nu var ännu viktigare att händelserna i Hangö inte glömdes bort. Vi förlorade vår stad, men vi fick den tillbaka. Jag tänker att det är en påminnelse som kan ge lite hopp i allt mörker. Ganska mycket hopp, till och med.
Och sist – kan du tipsa sommargäster och Hangöbor om en plats som man kanske ser med nya ögon efter att ha läst trilogins avslutande del?
– Åh, bra fråga! Jag tänker igenom händelserna i den sista delen… kanske man ser på Långgatan med nya ögon? Och Gunnarstrand? Och bergen längst ut vid Kapellhamnen… den som läser får se!