Hundarna sover i Eva-Stina Byggmästars hjärta

I sin nya diktsamling närmar sig Eva-Stina Byggmästar hundens okonstlade väsen, och tillåter sig själv att inte bara skriva det lättsmälta. 
– Jag är inte längre rädd för mitt eget mörker, för att vara fel. Hur jag än gör sticker det alltid ut en svans eller tass någonstans, men numera ser jag det som en tillgång, säger Eva-Stina Byggmästar om Hundarna sover i mitt hjärta men jag är vaken, en hyllning till det otämjda och oförställda.

Den här diktsamlingen känns lite mörkare och mer jordnära än dina tidigare.  Hur kommer det sig?
– Länge ville jag renodla allt så att bara det rosa och gulliga fick vara med; inga skarpa hörn, inga knivar, inget vasst. Jag tänkte att om jag släpper fram all min svärta så drunknar jag i den. Men någon sa att konst är att förena motsatser, och då trillade polletten ner i min reptilhjärna. Jag vill tillåta mig själv att inte bara skriva det lättsmälta.

– Det har också med åldern att göra. Jag har blivit tvungen att bli starkare i mig själv och komma närmare kärnan. Jag är inte längre så rädd för mitt eget mörker, för att vara fel. Hur jag än gör sticker det alltid ut en svans eller tass någonstans, men numera ser jag det som en tillgång.

Du är en av våra främsta naturlyriker. Vad är det som inspirerar dig i naturen?
– Jag umgås hellre med träd, stenar och djur än med människor. Människor skrämmer mig. Bara i naturen och utanförskapet är jag trygg och har frid.

Du beskriver den känslan i dikten som handlar om den kalla, stumma staden. Hur kom den till?
– Jag försökte plantera mig i Stockholm. Man tog emot mig mycket generöst och på bästa sätt, men jag vantrivdes. Det fanns ingenting att göra. Människor stirrade på mig. Det fanns förvildade kaniner i rondellerna och råttor i parkerna, men det var inte tillräckligt för mig. Jag längtade bara till Norrland.

– Sen flyttade jag till Kautokeino i Nordnorge och kände i hela kroppen hur de extrema naturförhållandena med -40 graders kyla knuffade igång mitt skrivande.

– Jag har verkligen försökt tycka om Ankara, Rom och Washington, men det går bara inte. Jag kommer alltid tillbaka till skogen och slätten. Jag undrar om det kanske är min roll – att tolka naturen åt dem som inte kan bo på landet. 

Och hundarna i boken och hjärtat, varifrån kommer de?
– Hundarna har alltid varit med mig, ända sedan jag räddade en hundvalp från döden när jag var tio år gammal. Hundar hyser ingen bitterhet och har inga baktankar, de är brutalt ärliga. Jag tänker ibland att meningen med mitt liv är att ha hund. Det ger mig en ro som gör att jag kan vara med människor.  Hunden figurerar också i nästan alla kulturers myter och folktro som en symbol mellan himlen och människan.

Du har sagt att du egentligen är mer bildkonstnär än lyriker. Berätta!
– Det viktiga för mig är att skapa en bild som går att transportera till läsarens huvud –  en diabild som hen kan sätta in i sitt eget huvud och klicka igång. Bilden är diktens essens, orden finns egentligen inte.
– Det här med poesin är ett stort misstag – jag har ju dyslexi och kan inte skriva en enda mening utan att det blir åtminstone fem fel. Som barn ville jag bli konstnär för att dölja att jag inte kunde bokstäver och text. Så bilderna och jag hör ihop. Orden är bara den farliga transportsträckan.

Du menar också att ditt skrivande är ett slags forskning, att du skriver för att förstå dig själv och världen.
– Så är det. Varför skulle jag annars hålla på med lyrik och inte bara hitta ett vanligt jobb där jag får vara anonym och köra omkring med makaronipaket på något lager? Jag har alltid varit väldigt nyfiken. Som barn stack jag en spik i eluttaget, bara för att testa! Jag klättrade upp i höga träd, och alltid upp på taken. Jag fortsätter att utmana mig själv genom att besöka nya landskap och platser – senast har det blivit Estland, Karelen och norra Norge. Jag märker att platserna smyger sig in i mina dikter. Platserna börjar tala till mig och väcker tankar, det blir ett slags samtal.