Vad inspirerade dig att skriva den här boken?

– Idén föddes ur en fascination för talko. När man inte längre vet om man gör något för andra eller för sig själv.

Vad har föreningsliv betytt för dig?

– Väldigt mycket. Jag spelade revy under tre väldigt formativa år och träffade min blivande fru på en UF-lokal. Världen skulle vara så mycket sämre utan föreningsliv.

Huvudpersonen Daniel är sympatisk och snäll, men under berättelsens gång blir han också rätt dominant och jobbig – hur arbetade du med Daniel?

– Jag behandlade stundvis Daniel ganska hårt, faktiskt så hårt att jag efter första versionen blev tvungen att göra honom mer sympatisk. Jag tror helt enkelt att jag undersökte de mörkare sidorna av passion och besatthet, när någonting blir för viktigt och betydelsebärande.

Du har bott många år i Helsingfors, långt ifrån föreningslokalerna. Din bok är också en skildring av hur klaustrofobiskt det kan bli i små samhällen. Hur mycket påverkade dina urbana år den här berättelsen?

– Jag är en stor vän av det lilla samhället så en viss distans bidrog till att romanen inte bara blev en hyllning. Men det skulle inte vara samma bok om jag inte hade flyttat tillbaka till Österbotten. En bok blir väl alltid på något plan en människas samlade erfarenheter.

Det här är din romandebut, din litterära debut var den hyllade novellsamlingen Klein. Hur gick skrivandet i nytt format?

– Förvånansvärt smidigt. Jag är säker på att det inte skulle ha gått så bra om det inte vore för att jag gjort två musikaler med humorgruppen KAJ. I de processerna lärde jag mig det långa formatet, tankesättet som krävs för att bygga längre dramaturgiska bågar och framförallt arbetsdisciplinen, ingen skriver berättelsen åt dig om du inte sätter dig ner för att jobba hårt.