”Kanske den kvinnliga vreden är min urberättelse” – I Ulrika Hanssons western är hämnaren en mor som förlorat allt
I De oförlåtna skriver Ulrika Hansson fram en episk western i Österbottens laglösa skogslandskap, och ställer oss öga mot öga med en hämnare vi sent ska glömma. I denna intervju berättar hon om hur hämnden bär på både triumf och skam, och om hur hon själv blev överrumplad av Ina när hon dök upp för första gången.
Ina, hämnaren i din western, är en helt oförglömlig karaktär. När och hur dök hon först upp för dig?
– Hon dök upp som en kvinna som sitter vid eldstaden och tittar in i lågorna, en kvinna som har förlorat allt. Hon var så pass enträgen när hon dök upp att jag fick lägga det jag just då höll på att skriva till sidan och börja ägna mig åt Inas historia. Hela den här tematiken vaknade till liv i mig när jag gjorde research för min tredje roman som är historisk, då snubblade jag över notiser och hembygdsforskning kring plötsliga våldsbrott i min hemby för länge sedan. Brott som lämnade död och elände efter sig.
Hämnden driver denna berättelse, och kanske de flesta westerns. Vad är det hos hämndtemat som fascinerar dig?
– Dels är jag säkert påverkad av vår berättartradition där hämnden ofta är central, dels tror jag att det bor en hämnare också i mig. Jag vet hur hämndlystnad känns, en komplex och samtidigt primitiv känsla som bär med sig både triumf och skam. Jag tycker det går att förstå att människor suktar efter hämnd om de blivit utsatta för orättvisa eller våld, samtidigt vet vi på ett rationellt plan att hämnden leder i fel riktning, till tomhet och kanske ännu mera våld.
De oförlåtna pyr av kvinnlig vrede, och även tidigare har du skrivit om okuvliga kvinnor som kräver sin rätt. Varför återkommer du till dessa karaktärer?
– Vissa påstår att vi har endast en central berättelse i oss, som vi skriver igen och igen, bara med lite modifikation. Kanske den kvinnliga vreden är min berättelse. Men jag var också ett mycket ampert barn, med en massa frustration och ilska, kanske det är den arga flickan i mig som stiger fram när jag skriver.
Western är en oväntad genre i finländsk litteratur. Varför lockade den dig?
– Jag brukade som barn smyga in i tv-rummet när min äldre bror såg på westernfilmer, och jag tror att något väcktes i mig redan då. Senare har jag fortsatt att fascineras av den genren, de karga miljöerna, de renodlade drivkrafterna, som kärlek, hat och hämnd. Bland annat bröderna Coen och Quentin Tarantino har förvaltat genren i filmvärlden på ett inspirerande sätt. Så upplever jag också att naturen, lynnet och den delvis våldsamma historien i Finland utgör sin egen vilda västern, parallellen är inte så långsökt egentligen.
Relationen mellan Ina och Jaak är central. Hur blev det just en gammal spårare och pälsjägare som slog följe med Ina på resan?
– Jaak, eller Jakob Andersson Emet, dök upp helt självklart och insisterade på att vara med i den här boken. Och det var tur, för det är mer spännande om det är ett udda par som ger sig ut på en roadtrip. Ina och Jaak har inte mycket gemensamt, men under sin resa tror jag deras respekt för varandra växer. Och så växer de också som människor, vill jag tro.
Trots våldet finns det också ljus i berättelsen. Vad betyder skogen för Ina och varför är naturen så närvarande?
– Skogen blir en tillflykt för Ina efter att hon mist sin familj, sitt hem och sin lust att leva. I skogen finns inget att förklara eller försvara. Ina tänker sig att hon kanske aldrig kommer ut ur skogen, och det är en tröstande tanke för henne. Hon har varit en människa som trivts allra bäst hemma med sin lilla familj, när inget av det längre existerar finns på något sätt endast livet under bar himmel kvar.
Hämnd och rättvisa är nästan gammaltestamentliga teman. Är berättelsen i någon mening också en återuppståndelsehistoria?
– Möjligtvis. Slutet är inte slutet i Inas fall. Jag är lite svag för uppståndelse och upprättelse, det ska erkännas.
Du ville inte skriva en historisk roman, men du gjorde ändå djup research. Vad var det mest chockerande du hittade om rättssystemet och våldet i 1800-talets samhälle?
– När jag läste gamla rättegångsprotokoll blev jag tagen av hur våldsamt Österbotten var under den här tiden, och hur oskyddad den vanliga människan var. Våldet framstår som plötsligt, rått och obarmhärtigt, och väldigt många miste livet, också kvinnor och barn. Jag greps också av hur rättssystemet inte alls räckte till. Många uppenbart skyldiga friades exempelvis i brist på tillräckligt många ögonvittnen och andra klausuler, som känns främmande i dag. Men om man dömdes kunde straffen också vara långa och hårda, till exempel livstids straffarbete, förvisning till Sibirien, ibland i kombination med spöstraff eller 28 dagar på bröd och vatten.