Karin Erlandsson utforskar människans längtan efter tro och mening


På din författarsida finns sexton böcker i alla tänkbara genrer, från pekböcker till en fantasyserie för barn och från fackböcker om stickning och skrivande till deckare och romaner. I boken Alla mina ord berättar du att du har ett beroendeliknande förhållande till skrivandet.

Skrivprocessen – dubbelt arbete för att hitta rätt

Vill du beskriva din skrivprocess med egna ord?

– Min skrivprocess är ineffektiv. Jag kan inte skriva synopsis, jag måste skriva för att kunna tänka. Det innebär att jag skriver dubbelt, ofta ännu mer, än det som slutligen blir boken. Skrivprocessen handlar om att skriva en lång version, och sen ta bort och ta bort och lägga till. Slutligen vet jag vad jag håller på med och kan fokusera texten. Det är lite som gnuggisarna man hade på åttiotalet, man fick skrapa väldigt mycket mer än själva bilden för att bilden skulle framträda. 

Hur passar ditt författarskap ihop med ett familjeliv? Har du ett eget skrivrum? 

– Sedan 1.5 år tillbaka delar jag arbetsrum med en grupp filmskapare. Jag behöver komma bort hemifrån och jag behöver kollegor. Det är också bra att ha filmskapare som kollegor, de har en fot i det konstnärliga och fot i den verkliga världen. 

En berättelse om tro på gott och ont

Vilka är romanens centrala teman?

– Jag ville skriva om tro på ett positivt sätt. Bokens berättare Kraken och hans familj bor intill en källa vars vatten sägs bota allt. Men sen gick det inte att skriva om tro enbart på ett positivt sätt. Delvis för att romanens struktur behöver en konflikt, men också för att tro kan gå över styr och vara för krävande, den kan isolera likaväl som bjuda in till gemenskap. Så det blev en berättelse om tro på gott och ont. 

Du har valt att ha ett barn som berättare, varför?

– Det handlar om att optimera berättelsen. Ett barn är begränsad i sin förmåga att uppfatta omvärlden, men ett barn har också möjlighet att erbjuda nya perspektiv. Det här ville jag utnyttja. 

Vattnet som helande kraft och symbol

I romanen blir en källa en symbol för både hopp och makt. Vad inspirerade dig att skriva om just vatten som helande och lockande kraft?

– Jag ville alltså skriva om tro, men inte om någon särskild tro. Alla som tror på något ska kunna identifiera sig med trons ärende. Strukturerna och själva trons idé ser ju likadana ut oberoende vartåt man riktar sin tro, mot kristaller eller Jesus. Vatten blev därför tacksamt att använda. Det har ju också genom historien funnits många heliga källor, det är inte så långsökt att tänka sig ett vattens kraft skulle bli en grej i våra dagar. 

Kan man äga det heliga?

Boken ställer frågan om man kan äga det heliga. Vill du reflektera över hur vårt behov av mening utnyttjas av kommersiella krafter?

– För mig personligen är det ett sätt att avgöra ursprunget. Tro ska vara gratis, det ska inte vara något någon kan kapitalisera på. Då misstror jag genast uppsåtet. Tro ska vara villkorslös just eftersom människans behov av mening tenderar få ganska desperata uttryck och därför är lätt att missbruka.