Lätt som en plätt är en varm bilderbok om tid, musik och generationer
En lekfull och berörande bilderbok om mötet mellan generationer. Lätt som en plätt, sa Ossi Martinsson av Thomas Lundin och Catharina Nygård är en berättelse om trygghet, musik och närhet. Och för den som blir sugen på plättar finns ett recept i slutet av boken.
En berättelse om när tiden stannar
Ossi Martinsson går i Stjärnkransens förskola, men helst vill han vara hos sin mormorsmor Helena. Hos henne kan vad som helst hända. Ossi visar hur man streamar musik, Helena lär Ossi spela skivor och tillsammans dansar de så att tiden nästan försvinner. Boken rör sig mellan lekfullhet och melankoli och lyfter frågor om vad vi gör med tiden och vad den gör med oss.
En hyllning till gemenskap över generationsgränser
Relationen mellan barn och mormorsmor är ovanlig i bilderböcker, men här står den i centrum. Inspirerad av Thomas Lundins egen uppväxt skildras hur generationer möts, hjälper varandra och delar vardag och erfarenheter.
Boken är också ett svar på en aktuell utmaning: barns språk. Lundin vill uppmuntra högläsning, särskilt för pojkar, och skapa en berättelse som både barn och vuxna vill återvända till tillsammans.
Tid, roller och frihet
Tid är ett genomgående tema. I berättelsen växlar Ossi och Helena roller ibland är barnet den som lär, ibland den äldre. Det är ett sätt att visa hur människor kan mötas bortom ålder och förväntningar.
Kärnan i berättelsen är gemenskap och frihet: friheten att vara sig själv och att få vara viktig i någon annans liv.
Författarintervju – Thomas Lundin
Hur kom du på idén att skriva en barnbok?
Själva idén föddes redan på jag var fem år gammal och plötsligt en dag insåg att böcker faktiskt skrivs av människor – att Astrid Lindgren och Tove Jansson finns PÅ RIKTIGT. Att det är ett jobb att skriva böcker, att också jag kan göra det bara jag lär mig bokstäverna. Sen tog det ju några år innan det blev nån bok, men jag har ofta tänkt på det där. Att det blev just nu har två konkreta orsaker. Dels de fina illustrationer som Catharina gjorde till min matbok Tjo, hopp och kärlek – när jag såg dem sa jag till henne att vi bara måste göra en bilderbok tillsammans. Och dels för att jag för ett drygt år sedan chockades av nyheten att finlandssvenska pojkars modersmålskunskaper är på samma nivå som barnen som läser S2 – alltså invandrare som integreras på svenska. Att pojkar har ett sämre språk än flickor är känt sen tidigare, men att de finlandssvenska pojkarnas modersmålskunskaper är på en betydligt sämre nivå än de finskspråkiga pojkarnas visste jag inte. Jag är övertygad om att allt startar med högläsning för barn. Därför ville jag skriva en bok som både små pojkar och deras vuxna i olika generationer förhoppningsvis tycker om att läsa tillsammans. Förstås hoppas jag att också flickorna vill läsa om Ossi och Helena.
Idén att låta ett barn och en mormorsmor stå i centrum är ovanlig i samtida bilderböcker. Hur föddes tanken på just den relationen?
Min egen barndom har inspirerat mig. Jag var lyckligt omgiven av kärleksfulla och roliga kvinnor i flera generationer – mamma, mommo, fammo och också deras mammor. De lärde mig det mesta om att leva och dö. Tidigt fick de också mig att känna mig viktig i deras liv. Vi gjorde en massa saker tillsammans. Jag minns att jag hjälpte dem med tekniska saker som de här kvinnorna födda åren 1890–1930 tyckte var svåra, men som var alldeles självklara för mig. Och med språk. Mommo älskade sångaren Harry Belafonte, men med endast fem år folkskola i ryggen kunde hon ingen engelska. När jag som 11-åring började läsa engelska i skolan översatte jag sångtexterna till henne. Där satt vi vid LP-spelaren med lexikon och plättar på bordet.
Tid är ett genomgående tema. Hur tänkte du kring tidens närvaro i berättelsen?
I umgänget med de kloka kvinnorna under min uppväxt, minns jag det som att vi gick ut och in i olika roller. Alla fick vara unga och gamla, barn och vuxna. Det låter kanske dysfunktionellt, men det var det inte alls! Alla fick behöva och vara behövda. Vi reste liksom i tiden och möttes där helt kravlöst. Det ville jag försöka skildra – också om Ossi inte är Thomas och Thomas inte är Ossi.
Illustratörsintervju – Catharina Nygård
Hur tog du dig an uppgiften att gestalta två generationer som möts i musik och rörelse?
I den här berättelsen så känns det som att generationsskillnaderna suddas ut när de möts i musiken och dansen. I andra delar av berättelsen kan man känna hur de växlar i att ta hand om varandra, men i musikupplevelsen existerar inte ålder.
Hur arbetade du visuellt med temat tid?
Det blev rätt många klockor i bilderna! Den enda gång man inte kan hålla koll på tiden är när Ossi och Helena dansar loss ordentligt, då tappar till och med klockan bort tiden.
Dansscenerna är centrala. Hur fångar du rörelse, rytm och musik i stilla bilder?
Det är så spännande hur mycket man kan berätta med hur man avbildar en kropp! Även om man gör en stillbild mitt i en rörelse så är en arm på väg åt ett håll och ett ben åt ett annat. När jag ritar brukar jag tänka att jag själv gör rörelsen och liksom känna hur kroppen beter sig.
Helenas hem är en viktig plats i berättelsen. Hur tänkte du kring miljön?
Innan jag började arbetet med bilderna berättade Thomas lite om hur han hade tänkt sig Helenas lägenhet, och utifrån det började jag leta inspiration. Jag ville få till känslan av ett ombonat hem där någon bott länge.
