Malin Slotte är tillbaka med en komisk och klaustrofobisk studie i självkritik

Malin Slotte, författare och kulturjournalist vid Hufvudstadsbladet, är tillbaka med sin andra bok, romanen Reservplatsen. Slotte är känd för att skickligt fånga det sociala spelet under ytan, och i Reservplatsen har hon gett de sociala nojorna fritt spelrum. Resultatet är en intensiv berättelse som balanserar mellan humor och ångest.

Romanen följer en ung kvinna som antas till sina drömmars skrivkurs men drabbas av en förlamande självmedvetenhet inför insikten att hon kommit in på reservplats. Hon klarar inte av de enklaste sociala situationer, sjunker ner i en sunkig apatisk tillvaro, och drabbas av total skrivblockering.
Denna ovanliga huvudkaraktär blir man ju nyfiken på, så vi ställde några frågor till författaren

Att vara lite quirky och annorlunda betraktas ofta som coolt, men din huvudperson är verkligen dysfunktionell på ett enbart jobbigt sätt. Varför valde du att skriva om en sådan här karaktär? 

– Som så ofta när man skriver var föresatsen från början en annan än vad det sedan visade sig bli. Jag började skriva med tanken att det skulle handla om att vara medelmåttig, inte riktigt räcka till, inte vara så ambitiös och duktig helt enkelt. Inte vara en stark kvinna, som man helst ska vara, även i litteraturen. Men under skrivprocessen förvandlades huvudpersonen och jag insåg att jag kanske skrev på något annat än jag först tänkt mig. Så då fick det bli så. Jag gick dit berättelsen ledde mig, för att travestera en person som förekommer i boken.

Vi har alltså att göra med en o-charmig kvinna. Får man vara sån, ens i litteraturen?

– Ja, det blev en sorts undersökning av hur man får vara, i livet, och i litteraturen. När anses man vara jobbig, hur är man då? Hur får en kvinna vara, det finns vissa tabun. Hon är ingen lätt människa, min huvudperson, inte heller att skriva om. Det finns inbyggt i berättelser att personer ska utvecklas, det de utsätts för under berättelsens gång ska förändra dem. Det är tveksamt om kvinnan i boken gör det. Kan en berättelse fungera ändå? Det får någon annan bedöma, men på något vis tycker jag att också kvinnan jag skriver om har rätt att ta plats i litteraturen.

Alla (!) som läste manus på förhand tyckte att boken var rolig, trots att den är rätt ångestladdad. Vad är det som gör att den känns så, tror du?

– Det behövs kanske som motvikt för att det inte ska bli för mörkt och obehagligt. Det verkar uppstå en komisk effekt när man ger alla sociala nojor och all osäkerhet fritt spelrum, förstorar upp dem och driver dem till sin spets. För bokens huvudperson blir helt vardagliga situationer stora problem som hon våndas över hur hon ska lösa. Hon är väldigt upptagen med att grubbla på hur hon borde bete sig, och säger också saker som hon upplever som väldigt pinsamma och fel. Allt det här upptar hela hennes värld, och det finns kanske både något klaustrofobiskt och komiskt i det.

Den inre kritikern är stark hos din huvudperson. Hur lyckades du fånga den? 

– Genom att gå in i mörkret och bejaka det.

Boken utspelar sig på en skrivskola. Vilket är ditt förhållande till skrivskolor?

– Jag hade länge som hobby att gå skrivkurser och de sammanhangen har haft stor betydelse för mitt skrivande, däremot har jag aldrig gått en längre författarutbildning koncentrerad till en specifik plats lik den som boken utspelar sig på. Det är väldigt tacksamt att skriva om miljöer och sammanhang som är bekanta för en och som därför inte kräver mycket research. Huvudpersonen jobbar i en blomsteraffär under loven och där var jag däremot tvungen att kontakta en florist och fråga vad man gör när man jobbar på ett sådant ställe, eftersom jag själv aldrig gjort det.

Din huvudkaraktär är namnlös och de övriga heter saker som Förläggaren, Lyrikern, Grevinnan och Estradpoeten. Hur kommer det sig?

– Hm, från början hade faktiskt alla utom huvudpersonen egennamn. Sedan blev det de här, så att säga, anonymiserade namnen. Jag har tydligen en grej med namn. I min första bok Fia och andra noveller hade alla novellerna ett egennamn som titel. I den här boken tyckte jag det på något sätt passade att personerna kallades den genre de skrev i eftersom det handlar om en skrivutbildning. Kanske det också gör det lättare för läsaren att hålla reda på de olika kursdeltagarna? Sedan kan man se det som huvudpersonens, alltså berättarens, fåfänga försök att anonymisera dem hon berättar om. 

När jag läste boken tänkte jag ofta att huvudpersonen kanske egentligen är en riktig skönhet, som bara inte inser det på grund av sin malande självkritik. Hur tänker du dig att hon ser ut?

– Intressant att du föreställer dig henne så. Kan det möjligtvis vara Sanna Manders estetiska omslag som påverkar dig, man anar en ganska nätt ung kvinna på pärmen? Det här är också en av de saker som jag strukit under skrivprocessen, att mera exakt beskriva hur huvudpersonen ser ut. Men generellt tror jag utseendet har stor betydelse, både för hur en människa uppfattas av sin omgivning, och hur hon ser på sig själv.