Petter Sandelins nya roman Skott är en berättelse om förbjuden kärlek under fortsättningskriget. Soldaten Tallgren och hans kamrater försöker uthärda en monoton och brutal vardag vid fronten. I centrum står relationen mellan Tallgren och Ståhl. En man med en profil som huggen i marmor och grova händer. En man som förändrar allt med sitt leende.
Sandelin, som har arbetat på romanen i nästan tio år, beskriver skrivprocessen som en resa där berättelsen ständigt förändrats och finslipats. ”Skott är en historia som levt, återupplivats och ömsat skinn många gånger. Jag tänker på den som en sten som spolats fram och tillbaka på stranden tills den hittat sin form,” säger Sandelin.
”Språket är ofta avskalat och jag har strukit mycket av det jag skrivit för att försöka hitta något enkelt och intimt. Min dröm är att skriva en perfekt mening innan jag dör.”
Vad har du gjort för research för att komma åt livet i en skyttegrav?
– Olika veterandagböcker har hjälpt mig mycket. Jag tycker om förstahandskällor för de kan vara så personliga och det är en ton jag försökt återskapa. Ibland hittar man otroligt vackra naturskildringar i dagböckerna. Det brutala kriget utspelar sig mitt i naturen, bland tallar och morgondimma. Den kontrasten är väldigt viktig i boken.
Homosexuella relationer mellan soldater ett tabu
– Homosexuella relationer vid fronten är tyvärr ett ämne som länge varit tabu, men det finns faktiskt några finländska forskare som skrivit om det. Utan deras forskning hade jag inte kunnat skriva Skott. Den lärde mig mycket och påverkade mig starkt även om romanen förstås inte gör några anspråk på att skildra historien korrekt, den är fiktion och fantasi.
Du har valt att skildra kärleken mellan två män, varför?
– Jag tänker att en av krigets idéer är att dehumanisera soldaten genom att separera honom från allt som gör honom till människa; familjen, samhället, kärleken. Jag ville flytta tillbaka honom in i det sammanhanget och fundera på hur det känns att strida bredvid någon man älskar.
Tallar är existentialister
Du verkar ha ett nära förhållande till träd. Hur gjorde du för att leva dig in i tallens liv?
– Ibland brukar jag gå fram till träd och lägga min handflata mot deras bark. På det viset får man faktiskt reda på ganska mycket av vad de tänker på. Det har alltid förvånat mig att väldigt många träd, speciellt tallar, är existentialister.
Varifrån har du tagit inspirationen till dina naturbeskrivningar?
– Jag tycker om att titta på vetenskapliga illustrationer och lära mig namn på växternas delar. Det finns mycket poesi i vetenskapen. Jag försöker också bli ultralöpare och det gör att jag rätt ofta befinner mig i skogen i ett sinnesläge där jag är väldigt trött och utmattad och mottaglig för märkliga intryck.