Tips för tjockisar – en röst mot kroppshatet

I Tips för tjockisar riktar komikern och aktivisten Raisa Omaheimo skarp kritik mot bantningskultur och fettfobi, och visar hur samhällets besatthet av smalhet genomsyrar nästan allt omkring oss. Med både humor och allvar beskriver hon hur tjocka kroppar skammas, osynliggörs och kontrolleras, men visar också vad som händer när man fått nog. Det går att ta tillbaka makten över våra egna kroppar.

Boken gjorde ett starkt avtryck när den först utkom i Finland och finns nu äntligen tillgänglig på svenska. I Sverige har den lyfts i bland annat SVT och Dagens Nyheter. Här berättar Raisa Omaheimo om varför hon skrev boken, vad hon anser om ”mirakelmedicinen” Ozempic och varför hon föredrar att tala om kroppsaktivism istället för kroppspositivism.

Din bok har väckt starka reaktioner i Finland – både igenkänning och ilska. Vad fick dig att skriva Tips för tjockisar?
– I en värld som försöker övertyga oss om att det värsta som kan hända en människa är att vara tjock – ja, där är det inte lätt att leva i en tjock kropp. Men vi tjocka har alltid funnits och kommer alltid att finnas och vi har rätt att existera och vara lyckliga. Jag skrev boken för att fler ska förstå hur samhället behandlar tjocka människor, och hur många olika faktorer som påverkar tjockhet överlag.

Du är både komiker och aktivist – hur påverkar det bokens ton och stil?
– Humor är ett kraftfullt sätt att prata om svåra saker. Som aktivist vill jag förändra världen, och tjockas rättigheter är en orättvisa jag vill belysa. Jag tror också att skratt har förmågan att bränna bort skam.

I boken beskriver du hur självhat ofta börjar redan i barndomen. Vad önskar du att tjocka barn fick höra i stället för att fostras till att skämmas för sina kroppar?
– Samma sak som jag önskar att alla barn skulle få höra: Du är begåvad, empatisk, modig, fantastisk. Jag är stolt över dig!

Vad hoppas du att svenska läsare tar med sig från Tips för tjockisar?
– Jag vill erbjuda nya perspektiv. Det finns så många inlärda ”sanningar” om tjocka kroppar, men verkligheten är mer komplex än så. För tjocka svenskar hoppas jag att boken ger igenkänning och styrka att stå upp för sina rättigheter.

Du riktar skarp kritik mot vården, modeindustrin och populärkulturen. Ser du några positiva förändringar?
– Absolut. Jag har med glädje sett att yngre läkare i Finland ifrågasätter att det skulle vara vård att bara ge råd om viktnedgång. Modevärlden förändras också – i Finland utsågs Henna Lampinen till Årets unga designer med en kollektion i storlek 54. Och jag gläds åt att det allt oftare syns tjocka personer i tv-serier där den tjocka kroppen inte är ett tema i sig, utan bara en del av karaktären.

Vad vill du säga till någon som just nu kämpar med sin kroppsbild och kanske tror att felet ligger hos dem själva?
– Det är svårt att utveckla en sund relation till mat eller till sin kropp i en värld som hela tiden signalerar att det är fel att vara tjock. Det räcker inte att tänka snällt om sig själv – omgivningen måste också förändras. Därför talar jag hellre om kroppsaktivism än kroppspositivitet. Aktivism handlar om att förändra världen – inte att förändra sig själv.

Hur kändes det att få så stark respons från läsarna? Är det något särskilt du minns?
– Som författare vet man aldrig vad som händer i läsarens huvud, till skillnad från på en standup-scen där responsen kommer omedelbart och man genast kan se hur mottagaren reagerar. Därför betyder läsarnas meddelanden väldigt mycket för mig. Ett särskilt minne är en läsare som berättade att hon tog med boken till sitt läkarbesök och läste högt om varför BMI är ett helt värdelöst mått.

I en tid där läkemedel som Ozempic marknadsförs som lösningar på att vara tjock – vad tycker du om hur kroppen och hälsa diskuteras offentligt just nu?
– Vi har gång på gång sett hur det lanseras nya mirakelkurer; Än har det varit amfetaminpreparat och bantningspiller, än kalorisnåla dieter, fasta och fettsugning. Varje gång sägs det att problemet äntligen är löst, en gång för alla. Den här gången är det Ozempic. Men Ozempic är dyrt, det fungerar bara så länge man fortsätter ta det, och vi vet fortfarande väldigt lite om hur det påverkar kroppen på lång sikt. Jag ser det som ett bakslag – plötsligt är size 0 och heroin chic tillbaka. Jag hade hoppats att vi lämnat det bakom oss på 90-talet.