Yvonne Karsten avslutar sin trilogi med den explosiva finalen Obesegrad

Trilogin Projekt Människa avslutas med Obesegrad, en sci-fi-thriller om vad det innebär att vara människa i en värld av manipulation och kontroll. ”I grunden handlar serien om integritet” säger författaren Yvonne Karsten.

I Projekt människa rör vi oss i Helsingfors femtio år i framtiden. Teknologin har blivit allt mer oumbärlig i samhället och styr allt från transportmedel till sjukhusvård och kommunikation. Samtidigt tycks något ha frigjorts i vår hjärnkapacitet när AI hjälper till med den dagliga tankeverksamheten. En del människor har börjat utveckla en djup intuition och stor känslighet som gör att de rent av kan läsa tankar. Men denna hudlöshet är inte enbart en välsignelse. En vetenskaplig organisation med den hänsynslösa doktor Guk i spetsen, har börjat intressera sig för dessa personer och deras speciella egenskaper…

Nu när den sista delen kommer ut får läsarna äntligen veta hur det ska gå för Jasmin, Lia, Martin och de övriga karaktärerna vi lärt känna i del ett och två. Boken finns också som ljudbok, inläst av Alma Pöysti. Vi passade på att ställa några frågor till författaren Yvonne Karsten.

Obesegrad avslutar din trilogi Projekt människa. Var du hela tiden säker på hur det skulle sluta, eller växte berättelsen fram under skrivandet?
– Från början visste jag att doktor Guk och den slags forskning som hon står för måste få sig ordentligt på truten. Jag visste också att hon hade ett högkvarter nånstans i österled, helt enkelt därför att Kina och Sydkorea är så duktiga på att utveckla AI. Att Tvillingen skulle dyka upp var också klart från början.  Jag visste också att mina huvudpersoner, Jasmin, Martin och Lia, vanliga unga människor, skulle förändras av konfrontationen med Guks ondska. HUR allt detta skulle utspela sig hade jag för det mesta ingen aning om. 

Vad symboliserar titeln Obesegrad för dig? 
– Främst handlar det nog om integritet. Alla möjliga främmande makter försöker inverka på vår självständighet, politiskt som psykologiskt.  (Ukrainakriget har hela tiden legat i bakhuvudet medan jag har skrivit Projekt människa). Det var viktigt för mig att mina huvudpersoner skulle klara sig helskinnade — och stärkta — ur attackerna. Fast detta lönar sig väl inte att spoila för läsaren?

Du har sagt att du vill skriva om den fria tanken. Hur definierar du fri tanke i en tid när artificiell intelligens är vardag och våra flöden styrs av algoritmer? 
– Det här är ju en jätteviktig fråga för varje vuxen person, tycker jag.  Jag föreställer mig att vi alla simmar i en flod med stark strömning som hela tiden vill dra oss med sig, så vi inte hittar tillbaka hem. För att inte bli ivägsvept tror jag att man måste  etablera några egna riktlinjer. Fråga sig hur man själv ser på världen, vad man tycker är viktigt, vad man vill göra och inte göra, vartåt man vill styra sitt liv helt enkelt. Varifrån kommer jag, vad vill jag lära mig, vart är jag på väg?

När Infiltrerad kom ut kändes många av idéerna som ren science fiction – men nu, bara ett par år senare, har redan en del av det du beskriver i serien blivit verklighet. Själv har jag till exempel redan stött på ”translatorknappar”, dvs hörlurar som kan översätta mellan olika språk i realtid. Har du andra exempel? Och hur känns det när världen hinner ikapp din fantasi så här? 
– Det känns ju roligt och lite hisnande, det går så fort. Väntar på ”svävarna”, en trevligare variant av elsparkbräden med regnskydd och sittplats för två. Flygplan som går på biogas och satelliter med väderstabilisatorer kunde också vara nyttigt … 

Du har en bakgrund i storytelling och drama. På vilket sätt påverkar det ditt sätt att skriva romaner?
– På en massa sätt, tror jag. Det viktigaste i storytelling är att verkligen se det man berättar framför sig, känna dofterna, höra rösterna, leva sig in i stämningarna. Jag skulle kunna rita varenda scen i böckerna  — om jag kunde rita. När jag ska börja  på ett nytt kapitel och stirrar på mitt tomma ark så är det ofta en bild jag först får i huvudet, det kan vara en norsk fjord, en regnig park, ett färggrant arbetsrum på polisstationen.  Sen börjar karaktärerna styra och ställa i rummet.

Projekt människa-serien känns nästan lite James Bond, med karismatiska hjältar, hänsynslösa skurkar, fartfyllda scener och fantasifulla uppfinningar. Var hittar du inspirationen till dina världar och karaktärer?
– Ja, varifrån kommer vår fantasi?  Det finns ju en slags polaritet i temat, dels har vi ju de här hyperkänsliga och empatiska personerna med ett väldigt rikt inre liv, dels en stålgrå yttre verklighet med allsköns tekniska manicker. När motpolerna törnar ihop uppstår en virvel av händelser helt av sig själv. Sen har jag ju inte velat behandla allvarliga teman på ett pannrynkande sätt utan satsat på spänning, humor och romantik,  saker som är minst lika viktiga som alla krisrapporter.  Den som vill kan får gärna läsa trilogin som en spänningsroman utan desto djupare undertoner.