medusa är ett möte mellan poesi och naturvetenskap

Det naturvetenskapliga språket är ordnat och stringent, men vad händer när det möter poesin, när det bryts ner, går sönder?
Genom maneten, vars livsform är närmast obegriplig, utforskar Martina Moliis­-Mellberg språkets, kroppens och organismens varande – dess möjligheter och begränsningar.

Berätta om hur du arbetat i mötet mellan naturvetenskapens och poesins språk?
Det naturvetenskapliga språket strävar efter exakthet medan poesin jobbar mer i det abstrakta. Samtidigt föds bägge språk ur en längtan efter förståelse, att kunna sätta ord på världen och tillvaron. De gör det bara på väldigt olika sätt. Jag har varit intresserad av vad som händer med respektive språk när de blandas ihop, luckras upp. Och vad som skapas i det mötet.

Vad händer när du bryter ner språket?
Jag vill tro att det tillåter oss att hitta det abstrakta i det exakta, och det exakta i det abstrakta. Det här är nog hela bokens essens, på sätt och vis.

Arbetade med cut-up teknik

Hur arbetar du?
Med medusa kunde man kanske säga att jag har arbetat lite åt cut up-hållet. Det vill säga, jag har initialt läst väldigt mycket om maneter, samlat beskrivningar och sedan “klippt sönder” dem. Resten av arbetet har varit mer intuitivt, ett utforskande av kropp och rörelse och ensamhet, men jag kan inte säga så mycket om det. När en bok går i tryck drabbas jag alltid av akut minnesförlust och kan inte för livet minnas hur den tillkommit. 

Havet lockar

Du trivs ofta under vattnet och i hav i din poesi, varför?
Jag tror inte att man ska analysera sina konstnärliga drivkrafter så noga, de mår nog bra av att förbli rätt dunkla. Men min psykolog kanske skulle svara annorlunda?

Också pärmbilden fångar kollisionen mellan naturvetenskap och konst. Vilken har din roll varit när pärmen togs fram?
Jag ville väldigt gärna arbeta med grafikern och konstnären Linn Henrichson, och till min stora glädje var både min redaktör och Linn med på detta. Mer än så har jag inte gjort, det är Linn som ska ha all cred.