Intervju med Matilda Södergran – om naturen, poesin och nya diktsamlingen Den svalkan
I sin åttonde bok Den svalkan rör sig Matilda Södergran mellan det synliga och det osynliga, mellan det bekanta och det främmande. Dikterna förhandlar om gränsen mellan inre och yttre, naturligt och skapat, tal och tystnad.
Var bor ni nu? Jag läser dina dikter som att din närmiljö påverkat dig starkt. Vilken roll spelar naturen i ditt eget liv utanför skrivandet?
Jag bor på landet utanför Söderköping sedan ett antal år tillbaka. Den vilda och den odlade växtligheten, det otämjda och det tämjda djurlivet finns precis utanför dörren. Jag rör mig mycket i de motsatsförhållandena också i mina dikter, försöker sudda ut polerna och dra dem närmre varandra. Kanske försöker jag se hur människan kan spela mindre roll, inte vara det viktigaste och mest centrala i alla lägen. Att leva nära naturen får en att se och uppleva hur den inte är separat från oss, att allt levande, också vi, bara är natur.
Omslaget föddes ur diktens ljud och vatten
Du har gjort bokens pärmbild, vill du berätta hur? Hur kom du på idén?
Jag hittade för en tid sedan till bokbinderiet som ett slags förlängning av skrivandet, att inte bara skriva böcker, utan bokstavligen göra böcker. Som en del av det började jag intressera mig för pappersmarmorering och framför allt den uråldriga japanska marmoreringstekniken suminagashi. Det är en i grunden väldigt enkel teknik, med enkla material och redskap. Genom att nudda vattenytan i karet med en bläckfylld pensel skapas mönster som sedan kan manipuleras genom att till exempel blåsa eller fläkta på ytan.
Det är en väldigt sinnlig teknik och jag upplevde något av samma tillstånd som när jag uppslukas av skrivandet, det kändes på något vis väldigt nära poesin. Jag läser ofta mina dikter högt under skrivprocessen, för att så att säga ”höra” när de är klara, och det slog mig att jag kunde testa ljuda ut dikterna över vattenytan. Eftersom man traditionellt använder andningen för att forma mönstren ville jag se vilka mönster som bildades av högläsningen och diktens akustiska egenskaper. Som ett försök att se om dikten kan översättas till bild, översättas från verbal till visuell värld. Det utvecklades till ett projekt som jag kallar Diktbilder och en av dessa bilder blev bokens omslag.
Posthumanism, vardag och mindfulness i dikterna
Du rör dig mycket i naturen och i köket i dina dikter och de är väldigt taktila, du använder alla sinnen, ofta med fokus på det lilla. Du skriver också in dig i andra arter. Ser vi spår av posthumanism och mindfullness?
Jag tror det finns en koppling mellan tanken om att vi människor också bara är natur, inte åtskild från den, och att försöka vara närvarande i det lilla och ögonblickliga, att inte bara vara i våra huvuden. Vi är så rädda för att vara i kroppen, vi vill vara i huvudet för där har vi kontroll, i kroppen/naturen har vi ingen kontroll, det är inte vi som bestämmer, även om vi gör allt för att försöka. Kanske utforskar dikterna idén om att tänkandet och intellektet inte är överlägset annat som vi människor ägnar oss åt. Det lilla och vardagliga glöms ofta bort i konsten, och har historiskt inte ansetts tillräckligt fint för att titta nära på, åtminstone i hur avgörande det är i livet, hur det formar och skapar våra liv, är våra liv i stor mån. Enkla sysslor och fenomen bär alltid något större. Ju närmre man tittar på något till synes obetydligt desto mer börjar det betyda, desto fler betydelser stiger fram. Att till exempel varje kväll, år efter år, laga en måltid, äta den, gör onekligen något med en som människa – går det ens att beskriva eller komma åt med ord? Knappast, för det är i grund och botten en ordlös, kroppslig erfarenhet. Men jag har alltid varit intresserad av att närma mig det ordlösa genom poesin, en genre som kan vara mycket ordlös både bokstavligt och bildligt.
Språkets gräns: när orden förvränger verkligheten
Du skriver om risken att språk och blick kan förvränga eller utplåna det som ska beskrivas. Hur hanterar du det dilemmat i ditt skrivande?
Det finns kanske en fara i att försöka skriva om, beskriva, det vi inte förstår, det riskerar att begränsa synfältet, begränsa upplevelsen, ja, förvränga den och göra den till något annat än den var för oss från början. Det är en balansakt – att vilja närma sig något, att verkligen vilja se något, innebär ju också att vi filtrerar det genom vår egen förståelse och då har vi plötsligt absorberat och gjort objektet till oss själva. Vårt eget tänkande och våra egna begränsningar har mer eller mindre beslagtagit objektet. Betraktandet och beskrivandet är ett slags förvandlingsakt på så vis – så fort vi börjar sätta ord på något förändras det för oss. Det är så skört. Men alternativet är att inte alls titta, att stänga ute världen, och det är mycket värre. Alltså måste vi se, och skriva.
Dragkampen mellan översättaren och poeten
Du är både poet och översättare. Hur påverkar översättaryrket ditt eget skrivande – och vice versa?
Jag ser översättandet mycket mer som ett hantverk än mitt eget skrivande. Jag har försonats med att skrivandet alltid kommer vara lika nytt för mig, en ny bok är alltid en ny början, på det bästa av sätt. Så vill jag ha det. Jag vill vara dum inför dikten. Men en smygande effekt översättandet har på mitt eget skrivande är instinkten att vara mer tydlig, språkligt korrekt och fullständig, att vilja uttolka mellanrummen och dubbeltydigheterna – inte alls bra för en poet. När jag skriver poesi utspelas alltså numera en dragkamp mellan översättaren och poeten i mig. Men det är också mycket möjligt att det var samma tendenser som fick mig att börja skriva mer prosa. Så det är ett väldigt synergiskt växlande mellan roller.
