Den svalkan

I Den svalkan prövar ett jag gränsen mellan människa, språk och omvärld, som stenar, vatten och djur – en metatextuell värld som är påfallande sinnlig.

Natur & Kulturs särskilda stipendium 2025

Men om Södergrans poesi förenklats språkligt och stilmässigt så har den istället fått en alldeles särskild innerlighet och ömhet, en varsamhet och … snällhet. Jag reagerar på författarens ordval: att diktjaget ”gjort något snällt”, och viskande ur hålet under jorden ”ber snällt” att någon ska komma och rulla för stenen. Snäll, snällt?

Plötsligt ser jag styrkan och poesin i det förment tandlösa ordet. Är inte det en annan form av uppror och motspråk mot de orättvisor som skymtar fram i Södergrans text? En försynt plädering för en annan värdegrund än den maktinriktade som hotar klimatet, plågar djur och fjärmar människor från naturen och sig själva? En undergrävandets organiska poetik av gryt och gångar?

Anna Möller-Sibelius, Lysmasken

Genomsläpplighet, porösa gränser och en upplösning av jaget kan spåras i allt Södergran skrivit. Men i denna hennes åttonde bok drivs det längre än tidigare. Fästet i tematiseringen av kvinnlighet och kroppslighet som tidigare varit en återkommande smärtpunkt släpper. Utgångspunkterna ger vika för uppmärksamheten och innesluter läsaren i ett tillstånd av upphöjd varseblivning.

Freja Rudels, Åbo Underrättelser

Matilda Södergran skriver högklassig och vacker poesi. Alla teman som behandlas går tillbaka till oss själva och vår egen plats i allt detta stora. Relationen mellan kropp och natur, text och kropp, dikt och arbete. Men också vår plats i tiden och all denna brådska. Ur detta framträder en njutbar läsning, lite som ett vilorum, lite som en svalka.

Linus Eklund, Österbottens Tidning

Men här finns en enkelhet som är slående, här finns en kraft, kropp och natur i texten, och vad naturen beträffar ett motstånd mot en sentimental antropomorfisering, men ändå en inlevelse, ett materiellt utforskande av gränser och samband mellan människa och natur.

Dessutom små inslag av folktro om naturen, ömt vårdade, hanterade med respekt för deras egenart, som ett diktmaterial.

Fredrik Hertzberg, Hufvudstadsbladet

Livet och dikten förenas i det sinnliga och i det konkreta: man varseblir det poetiska i vardagens sysslor och vardagens bestyr tar plats i den lyriska texten. [...]

Dikt tar tid – att mogna till sig och ta plats.

I en tid av allt snabbare accelerationstakt och överspänt tonläge känns Den svalkan som en oas att vila i, en form av motståndshandling där Södergran förordar långsamhetens lov och tankens tystnad, svalka och stillhet, sinnesnärvaro. [...]

Dikterna i Den svalkan är som meditativa iakttagelser och reflektioner, nästan aforistiska till sin utformning.

I varje dikt finns dock en distorsion – en vrickning eller en vridning som överrumplar läsaren, skapar spänning och en skön skevhet i texterna.

Marit Lindqvist, Svenska Yle

Matilda Södergrans nya bok får mig att jubla inombords

Vilhelmina Öhman, Vasabladet

Södergran lyckas utan språkexperiment av mer drastisk typ, med användning av ingredienser som är väl använda men aldrig blir förlegade, få med den här läsaren långt in sin fantasis hålor.

Robin Valtiala, Hufvudstadsbladet

Språket är varsamt: kortradingarna är preciserade ner till minsta beståndsdel, vilket skärper koncentrationen och bidrar till långsamheten – rent av en svalka? – i läsningen. Stillheten blir ett motstånd, ett försök att vecka tidens räta, annars så framrusande, linje [...]

Helhetsbetyg: 5/5

Linda Boodh, BTJ