NR-nominerade Anu Kaaja: Våra njutningar bär på skuld
Anu Kaaja är en av Nordens mest särpräglade författarröster. Hennes kritikerrosade roman Rosetten – nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 2024 – förenar konst, kropp och konsumtion i en hypnotisk väv av bild och text. I intervjun berättar Kaaja om skönhet, makt, begär och konstens moraliska baksidor.
Rosetten är en djärv och kollagelik roman som rör sig mellan konstmuseer, teknoklubbar och digitala flöden. Berättaren – en författare på jakt efter skönhet och njutning – förälskar sig i både barockmålningarnas sidenrosetter och kroppar, samtidigt som hon rannsakar konsumtionens och begärets mörka baksidor. Romanen förenar prosa och bild: många av de konstverk som beskrivs finns också återgivna i boken.
Den finska utgåvan har hyllats för sin originalitet, sitt stilistiska mod och sin träffsäkra samtidsskildring.
”Jag vill kurera min egen utställning”
Din roman är full av konsthistoriska referenser – vilka konstnärer eller epoker inspirerar dig mest?
Jag är särskilt intresserad av nederländska barockstilleben och den nordliga renässansen. I Rosetten lyfter jag bland annat fram Albrecht Dürer – hans akvarell Ung hare är ett av konsthistoriens mest imponerande porträtt. Men rokokon återvänder jag alltid till – dess oändliga blommor och ornament har något hypnotiskt över sig. I Rosetten fick jag vara kurator för min egen utställning med favoritverk.
När objekt blir subjekt
I din roman blir objekt subjekt – vad lockar dig med gränslandet mellan människa och föremål?
Vi förmänskligar föremål hela tiden – från barndomens dockor till vuxenlivets teknikprylar. Sexuell åtrå innebär ofta en objektifiering, men det är inte nödvändigtvis negativt om båda deltar i leken. I förälskelsens början projicerar vi våra drömmar och rädslor på den älskade, som blir en fiktiv figur. I Rosetten skildras ett distansförhållande som bara existerar via text och video – där får den älskade förbli en bild, som ett konstverk.
Att skriva mellan film och prosa
Hur har ditt arbete med filmmanus påverkat ditt sätt att skriva prosa?
Manusskrivandet har lärt mig att vara koncis och tydlig, något jag försöker föra in också i poetisk prosa. Till skillnad från en roman är ett manus inte ett självständigt konstverk – det formas av flera människors åsikter och produktionsmässiga ramar. När jag skriver prosa är jag fri att leka, utan budgetbegränsningar. Fast i det här fallet, eftersom vi ville ha bilder i boken, var jag tvungen att tänka lite på upphovsrätt. Som tur var är de flesta konstverk jag beskriver i Rosetten så gamla att vi också kunde inkludera bilder – läsaren behöver inte googla hela tiden.
Njutningens skuld
Du skriver ofta om makt och begär. Hur ville du utmana läsaren den här gången?
Jag vill att vi ska bli medvetna om det överflöd vi omger oss med. Tidigare var kaffe och choklad lyxprodukter för adeln – nu är de självklarheter. Men bakom vardagslyxen finns ofta exploatering som vi blundar för. Den europeiska konsthistorien är både vacker och brutal – våra njutningar bär på skuld.
Om författaren
Anu Kaaja (f. 1984) är bosatt i Helsingfors. Hon är utbildad manusförfattare och debuterade 2015. Med Rosetten befäster hon sin position som en av de mest egensinniga litterära rösterna i Norden.
Översättning: Malin Kivelä.
