Anni Blomqvist och havet – Efterord till nyutgåvan 2025

I slutet av Anni Blomqvists debutroman I stormens spår hålls begravning ute vid Rannöarna för fyra män som havet tog en stormig natt. Anni Blomqvist är där, hennes man Valter och äldsta sonen Tommy är två av offren. Det är sommaren 1961, och Anni är 51 år gammal. Efter flera veckors hårda vindar ligger havet lugnt, som av Guds försyn, och båtarna som samlas från hela Ålands norra skärgård kan lägga till sida vid sida. Att det är ute på det öppna havet Blomqvists bok måste sluta känns självklart. Där börjar den ju också, med julfirande och fiske ute på samma Rannöar.

I stormens spår är en roman men kunde väl lika gärna kallas självbiografi. Anni Blomqvist skriver med dokumentaristisk skärpa om livet på Simskäla från ungdomen på 1920-talet fram till början av sextiotalet. Den tid som boken omspänner var slutet på en gyllene era då Ålands skärgård var full av folk och många kunde livnära sig på fisket. Den industriella revolutionen hade redan förändrat livet på de flesta orter, men ute på öarna gick utvecklingen långsamt. Livet fortsatte som det alltid gjort, och den stora avfolkningen av skärgården låg ännu i framtiden. Idag bor bara en tredjedel så många människor där ute som för hundra år sedan. Antalet födslar har minskat ännu mer dramatiskt.

Stoisk hållning

Ännu när Tommy föds i slutet av trettiotalet, två och en halv månad före beräknad tid, är familjen så gott som isolerad och bara Valter är närvarande vid förlossningen. Samma sak upprepas något år senare som tragedi när två små flickor föds, likaså för tidigt, med Valter som barnmorska. Blomqvists nyktra, närmast stoiska sätt att berätta om stora och dramatiska händelser gör passagen anmärkningsvärd. En nutida läsare kan också reagera på att Blomqvist i stunden främst anklagar sig själv för att barnen fötts för tidigt och att hon därtill är ur stånd att arbeta en tid framöver. Det kan tyckas vara en överdrivet underdånig hållning, men den berättar också något viktigt om det samhälle Anni Blomqvist skildrar. För det är ett samhälle där det finns en stolthet i att reda sig själv, också om man gärna hjälper varandra när man kan. Att vara självständig, arbetsam och rask är människans mål och mening.

En hårdare, enklare och tryggare värld

I sin samtid kritiserades Blomqvist ibland för sin idealiserade människo- och samhällssyn. Själv vände hon sig mot denna kritik och konstaterade i en intervju att hennes böcker kom med ett budskap till ”den i mörkret famlande mänskligheten, som håller på att förlora fotfästet i all välfärden”. Hennes böcker var ett alternativ, en ”sannsaga” om en hårdare, men också enklare och tryggare värld.

Anni Blomqvists skärgård är med andra ord en idyll, där det visserligen finns fattigdom, katastrofer och död, men där dessa är omständigheter som inte ifrågasätts och som ingen egentligen är ansvarig för. I böckernas värld existerar ”varken alkoholism, våld, maktmissbruk, brottslighet, svartsjuka, svordomar eller sexualitet och människorna är i det stora hela fromma, hjälpsamma och pålitliga”, som Mari Koli skriver i Finlands svenska litteraturhistoria. Däremot existerar en nyckfull natur – med havet som sin främsta manifestering – som varken är ond eller god, men bländande vacker och allsmäktig.

Traditionell könsmaktsordning

Redan i debutboken är dessa ingredienser på plats, om än inte fullt så förädlade som i böckerna om Stormskärs Maja. Inte heller här finns samhällskritik eller sexskildringar, men när Blomqvist beskriver hur hon som nygift väntar i sängkammaren på att höra Valters steg i trappan är det egentligen mer sagt om saken än i någon av Stormskärs Maja-böckerna. Och trots att Valter beskrivs som en alltigenom underbar man så finns det fläckar på porträttet som bidrar till realismen. Han är otålig och blir barsk och kort i tonen när stormen går eller isen hotar fiskebragderna. Men han lyfter som vanligt handen till hälsning när han går ut i natten, ut till havet och de hotade strömmingsskötarna.

Kritiken mot Blomqvists politiska naivitet innefattade också en släng mot bejakandet av den traditionella könsmaktsordning som råder i hennes böcker. Samtidigt kan man notera att bokens Anni må göra allt för sin man, men hon gör det inte av underkastelse, utan av kärlek. När Valter friar till henne svarar hon: ”Jag tänker int gifta mig.” Men senare kan hon inte sluta tänka på hans stora starka hand och varliga sätt att röra vid henne, och ändrar sig.

Bokens Anni är en driftig och självständig människa som inte är rädd att spränga de yttre könsrollerna, åtminstone vad arbetet beträffar. Hon lägger strömmingsskötar på egen hand, vilket vanligen kräver två mans insats, och räds inte att sköta arbetet på gården själv när mannen är borta i veckor eller månader i sträck. Inte rättar hon sig efter sin mans beslut heller: När Valter tycker att man inte kan be sjöbevakningen om transporthjälp ringer hon helt sonika upp dem i hans ställe.

Valter är å sin sida långt ifrån någon patriark, han är snarare en känslig och kärleksfull pappa och äkta man. Han talar med djuren som om de var människor, och plockar blommor och binder en krans för tvillingflickorna som fick leva bara i några timmar. ”Det känns som om hans tårar skulle falla på mitt hjärta”, skriver Anni. Valters faderskap illustreras vackert av att Tommy ännu som vuxen gärna sitter i hans famn med armen om hans hals.

En hyllning till arbetet

Valters käcka dagbok från en färd på vetetraden till Australien med den fyrmastade barken Passat är i sig ett högintressant vittnesmål från en svunnen tid. Den åländska redaren Gustaf Erikson hade under mellankrigstiden världens största segelflotta, och många var de åländska sjömän som liksom Valter reste jorden runt med Eriksons fartyg. Passat är ett av de största segelfartyg som någonsin byggts, hon ligger idag i Travemünde som museiskepp. Efter sin sista resa med Passat stannade Valter hemma, och ungefär samtidigt var de stora segelfartygens era förbi. Andra världskriget stod för dörren, och den gamla tiden var definitivt över. Det var den kanske även i Blomqvists åländska skärgård, fast det ännu en tid gick att leva av det som havet gav – om man var nöjd med lite och lagd för hårt arbete.

I själva verket kan hela Anni Blomqvists författarskap läsas som en dokumentation av och en hyllning till just detta arbete. Och till havet, som bestämmer över liv och död, och ger människorna både glädje och sorg. Symbiosen med havet är i det närmaste total i Blomqvists böcker, utan havet finns inte människorna, havet är förutsättningen för allt. Att även det motsatta gäller blir tydligt i titeln till Anni Blomqvists sista bok, som hon skrev i slutet av sitt liv efter att även hennes andra son drunknat under en fiskefärd. Den heter Havet finns inte mer.

Martin Welander, förläggare