Badminton, boogie och böcker

Badminton, boogie och böcker

Ett samtal mellan bröderna Kjell och Mårten Westö, vintern 2022

KJELL: Ska vi börja med att tala om sport? Jag tänker på badmintonmatcherna på sommarstugan i Ruovesi när vi var barn. Du tog upp dem vid talet du höll till mig när jag fyllde sextio…

MÅRTEN: Du menar det där att jag alltid måste vara den onda Ilie Nastase eller tråkmånsen Roscoe Tanner medan du var nån snygg och populär tennisspelare som Björn Borg eller playboyen Vitas Gerulaitis?

KJELL: Ja. Och du skulle leda 14-0 när vi började men så skulle jag vinna varje boll och ta hem setet med 16-14. Man spelade badmintonseten till 15 på den tiden, vunnet set krävde två bollars skillnad.

MÅRTEN: Ibland tvingade du mig dessutom att vara Jimmy Connors, som stönade så där pinsamt vid varje slag.

KJELL: Du kan inte ha varit mer än sju eller åtta när vi höll på med det där.

MÅRTEN: Jag vill minnas att jag var fyra, fem.

KJELL: Så liten kan du inte ha varit! Och det pågick inte särskilt länge, för sen så började jag stanna i stan på somrarna och jobba.

MÅRTEN: Gudskelov.

KJELL: Men du nämnde inte det värsta i ditt tal. Var det för att du inte mindes eller för att du ville skona mig?

MÅRTEN: Try me.

KJELL: Det skulle ju sedan visa sig att det var du som var den bollbegåvade av oss. Och det märktes redan när du var liten. Du vann faktiskt bollar emellanåt fast du var sex år yngre. Men då dömde jag ut dem.

MÅRTEN: Du dömde ut dem? Så att du skulle få vinna med 16-14?

KJELL: Ja. Varje gång.

MÅRTEN: Du var en usel förlorare när du var barn. Vi hade pingisbord i garaget i Munksnäs och kanterna var räfflade eftersom du drämde racketen i bordet varje gång motståndaren vann en boll. I synnerhet när du spelade mot farsan. Han var bra på alla bollsporter och brukade krossa dig i pingis.

KJELL: Jag kan inte förneka det där med bordskanterna. Och jag förlorade inte bara mot farsan utan också mot Kalle Holmström som bodde ett par kvarter från oss. Och jag slog sönder badmintonracketar också. Men …

MÅRTEN: Och du ska fortfarande vinna varje frågesport du är med i. Det är sjukt irriterande!

KJELL (snäsigt): Jag råkar nu bara ha lätt för att minnas årtal och allsköns detaljfakta. Borde jag svara fel med flit för att ni andra ska bli glada?

MÅRTEN: Naturligtvis inte.

KJELL: Jag vill problematisera det här med mitt påstådda tävlingssinne. Det är en myt som har upprätthållits av hela vår släkt. Till och med farsan upprätthåller den. Och flera av mina barndomsvänner har underblåst den. Och en av mina förläggare drog samma slutsats efter bara några års samarbete, att jag är en tävlingsmänniska. Men …

MÅRTEN: Och det att vitt skilda, intelligenta personer ser precis samma drag i dig, kan det inte betyda att …?

KJELL: Vissa basfakta är sanna. Jag var förfärlig mot dig när vi var små och spelade badminton. Och jag blir fortfarande på dåligt humör när jag spelar fotboll och vi delar upp oss i lag och jag hamnar på det lag som blir utspelat. Men jag tror att det är tvärtom mot vad folk tror. Jag avskyr egentligen att tävla, och jag tror att jag gjorde det redan som barn, jag hade bara inte redskapen för att tänka mina tankar till slut.

MÅRTEN: Om du skulle ha avskytt att tävla skulle du väl inte ha haft behovet att gå från 0-14 till 16-14 när du spelade badminton med din bror?

KJELL: Touché. Men jag vill hellre tala om hurdan jag är i dag. Och det är mycket roligare att spela badminton och tennis nu när mina medspelare och jag har slutat räkna poäng.

MÅRTEN: Det låter som att du inte accepterar grundpremisserna för hela idrotten. Vore det inte bäst att sluta och satsa på musiken i stället? Där är det ingen som begär att hälften av bandet ska ha svarta skjortor och andra hälften gula och så ska man låtsas hata varandra i en timmes tid.

KJELL: Fattar du att vi har spelat musik tillsammans i snart femtio år? Från och till visserligen, men ändå.

MÅRTEN: Det började med trekvartsgitarren jag fick när jag var åtta eller nie.

KJELL: Du lärde dig spela snabbt, du var duktig.

MÅRTEN: Det var Steinerskolans förtjänst. Det hörde till att man skulle traktera ett instrument. I mitt fall blev det också piano – och cello.

KJELL: Herregud. Cellon hade jag glömt …

MÅRTEN: Hur kan du ha glömt Paul Torteliers Technique Et Art Du Violoncelle? Det tog mig bara sju år att traggla mig igenom häftet.

KJELL: Det där gnisslandet varje kväll när jag skulle plugga till proven …

MÅRTEN: Hallå? Du pluggade väl aldrig till några prov?

KJELL: Fram till fjorton gjorde jag det. Sen märkte jag att flickorna flockades kring tuffare killar med sämre betyg, och då bytte jag stil. Mindre plugg, mera uppkäftighet.

MÅRTEN: Gav det önskat resultat?

KJELL: Nej, resultatet förblev mediokert.

MÅRTEN: Och så hämnades du genom att tvinga mig att ackompanjera dig på gitarr när du spelade melodin till ”Ob-la-di Ob-la-da” och ”Hey Tonight”?

KJELL: Jag tvingade väl dig inte?

MÅRTEN: Kom igen. Vi satt i källaren och repade nästan varje kväll.

KJELL: Det är konstigt hur mycket jag har glömt.

MÅRTEN: David Knopfler, Tom Fogerty och Malcolm Young torde ha utsatts för samma sak.

KJELL: Malcolm Young och Tom Fogerty var faktiskt storebröder till Angus och John. Och du fick ändå byta ackord emellanåt. Det finns liveinspelningar där Tom Fogerty står och slår E7-ackordet i elva minuter medan bror John spelar usla solon i ”Keep on Chooglin”.

MÅRTEN: Jag minns bara att jag satt på mitt rum och övade febrilt med Ulf G. Åhslunds gitarrskola Se, hör & härma för att visa att jag dög. Men också för att slippa hänga med dig i källaren, där du och dina kompisar hade inrättat en fotsvettsstinkande mancave.

KJELL: Jag tror du ärvde Åhslund-skolan av mig. Han höll en gitarrkurs i Sveriges teve då, och den visades i Finland också.

MÅRTEN: Omslaget till den gröna kursboken pryddes av en teckning av en ursinnig kille som slår sitt instrument i spillror som en annan Pete Townshend. Just så frustrerad kände jag mig efter våra maratonsessioner. Månaderna gick och du fraserade fortfarande lika uselt, det hörde jag fast jag bara var nie.

KJELL: Du inser hur det här ser ut? Jag kommer att mista läsare för att jag outas som en tyrannisk storebror. Och till råga på allt så är jag rädd för att mitt översitteri började ännu tidigare än så. Det där du skriver om i ”Åren”, att din lärare i Steinerskolan tyckte att du hade ett koleriskt temperament …
MÅRTEN (nyfiket): Ja?

KJELL: Jag vet att antroposofin delar upp människorna efter lynne enligt de urgamla indelningarna koleriker och sangviniker och melankoliker och så, och jag tror inte alls på det, det är alldeles för enkelt. Men jag tänker ändå att jag kan ha burit skulden ifall du var kolerisk som barn.

MÅRTEN: Troligen överdriver du din egen betydelse, som vanligt.

KJELL: När du var liten så ville både vår mamma och min bästa kompis Mickes mamma att vi skulle ta med småbrorsorna när vi rörde oss i Munkshöjden. Vår familj hade redan flyttat ner till det fashionablare Munksnäs, men jag hängde fortfarande med Micke och de andra där uppe på Höjden. Mickes lillebror Janne var bara två år yngre, men du var sex år yngre och långsam och klumpig, särskilt på hösten och vintern när du hade galonkläder.

MÅRTEN: Hur gammal var jag då?

KJELL: Kanske fyra, fem.

MÅRTEN: Och vad hände?

KJELL: Jag var nog ganska otålig mot dig. Och elak. Jag retades med dig tills du flög på mig.

MÅRTEN: Retades du ofta?

KJELL: Jo. Och du blev jättearg. Jag försökte skriva av mig det dåliga samvetet för det där i novellen ”Korthugget solo för gitarr” i min första samling.

MÅRTEN. Jag kommer faktiskt ihåg en gång när jag blev så rasande på dig att jag smög mig in på ditt rum när du var ute på stan och rev ner alla dina LP-skivor från hyllan. Fast då var jag nog betydligt äldre. Kanske nio, tio.

KJELL: Igen en sak jag inte minns! Varför var du så arg?

MÅRTEN: Det kommer jag inte ihåg. Men jag visste att skivsamlingen var din ögonsten och din svaga punkt. Och du blev mycket riktigt skitsur när alla dina Baccara- och Boney M-plattor låg huller om buller.

KJELL: Ha ha, försök inte! Boney M- och Baccara-skivorna var föräldrarnas och fanns i skivhyllan i vardagsrummet och som kassetter i bilen. När du var tio lyssnade jag på Eagles och Pink Floyd och Supertramp. Och på Abba, men i smyg, för mina proggkompisar skulle ha hånat mig om de vetat.

MÅRTEN: Det känns konstigt att påminnas om dom här barndomsgrejerna. Jag börjar undra om den här boken var en så god idé när allt kommer omkring …

KJELL (oroligt): Kom nu ihåg att vi spelar i samma band. Och att du hade nyckel till min studentlya på Rönnvägen när du gick i gymnasiet.

MÅRTEN: En gång bjöd du hem mig och några klasskompisar. Du skulle intervjua oss om ungdomars intresse, eller snarare ointresse, för samhälle och politik.

KJELL: Det var när jag jobbade på vänstertidningen Ny Tid.

MÅRTEN: Jag var kanske sjutton då. Det kändes som att det var första gången du såg mig som en vuxen.

KJELL: Det var underligt att vi hade så lite kontakt under åren före det.

MÅRTEN: Fast det var kanske naturligt just då, med tanke på åldersskillnaden?

KJELL: Det var också åren då morsan och farsan skildes. Och du blev i kläm i skilsmässan på ett annat sätt än jag. Jag var ändå tjugo plus och hade flyttat hemifrån.

MÅRTEN: Det är möjligt att det var ditt dåliga samvete som spelade in, men du var väldigt generös mot mig så fort jag blivit myndig. Jag fick ju tidigt hänga med dina journalistkompisar till exempel. Vilket sporrade mig att försöka ta mig in i den världen jag också.

KJELL: I boken skriver du om hur vi är tillsammans på Bruce Springsteens konsert på Ullevi sommaren 1985. Det fick mig att minnas en annan resa till Göteborg, till U2:s och Pretenders spelning på Eriksbergsvarvet två år senare. Då var du inte med, för du ryckte in i armén då. Men jag har ett väldigt speciellt minne från den konserten. Jenny väntade redan Benjamin, men vi hade inte berättat det för någon. Det hade regnat och konsertområdet var en enda leråker, och vi stod långt bak och när de andra började prata om att ta sig fram till scenkanten hörde jag mig säga ”man ser och hör jättebra härifrån också”. Och i det ögonblicket förstod jag att nånting var över.

MÅRTEN: Jag var tjugo den sommaren, så du kan inte ha varit mer än tjugofem.

KJELL: Skulle precis fylla tjugosex. Och jag var lättad. Jag var färdig med rockfestivaler och klubbar och barer och möten i natten. Jag var nog lite rädd för att bli farsa, men jag såg också fram mot det.

MÅRTEN: Det var likadant med mig drygt tre år senare. Men att se dig bli pappa fick mig att inse att jag också skulle fixa det.

KJELL: Och du var bara tjugotre!

MÅRTEN: Pappa hade ju gift om sig, och våra halvsyskon Jan och Maria var små. Så det fanns en hel del bebisar i släkten som Henrika och jag fick barnvakta, vilket gav bra träning. Jag fattade att det där med småbarn inte var så farligt, utan otroligt kul och givande. Tyckte du förresten om nattlivet när du var ung? Festandet, barerna, fyllorna, baksmällorna?

KJELL: Jag tror egentligen inte det. Jag ville träffa kvinnor jo, ibland ville jag bli kär och ibland ville jag bara ligga. Men jag är i grunden alldeles för introvert för allt det där. Jag är nog i någon mening lyckligast när jag sitter ensam i en båt och fiskar. Eller sitter i ett tyst rum och skriver på en berättelse eller en låt.

MÅRTEN: En av författaryrkets förutsättningar är att man trivs hyfsat bra med sig själv och kan vara ensam. Vilket ju inte hindrar att man vill ha vänner också.

KJELL: Jo, men det ska vara vänner på riktigt. Jag fixar inte small talk.

MÅRTEN: Du är lika kategorisk som du alltid har varit. Men vi talade om musiken. Några år efter Göteborgsresorna fick jag komma med i bandet du spelade i.

KJELL: Vi behövde en vokalist som kunde sjunga pop och rock på engelska. Vi andra hade redan hållit på ett tag, det var Seppi, Mika, Selle, Timppa och jag. Men du hade inga problem att smälta in i kollektivet.

MÅRTEN: Jag hade ju ägnat mig åt lagsport sedan unga år. Så jag visste hur det funkade.

KJELL: Och nu behövde du inte ackompanjera mig, du fick fronta. Och du var säker redan då, jag tror jag aldrig har hört dig sjunga en falsk ton. Däremot vispar du ibland för mycket när du spelar gitarr.

MÅRTEN: Vispar? Seriöst?

KJELL: Det är när du sjunger en krävande melodi samtidigt. Dom flesta vispar då. Själv sjunger jag bara när jag måste spela in en demo av en egen låt och skicka till någon, och jag spelar gitarr som en kratta då. Ju mer jag fuskar i det där, desto större blir min beundran för dom som kan sjunga och spela svåra stämmor på samma gång.

MÅRTEN: Som Phil Lynott. Eller Nina Simone.

KJELL: Eller Sting, som alla rockpoliser älskade att håna när jag var ung. Det finns alltid dom som föredrar attityd framom skicklighet. Det finns sådana litteraturpoliser också.

MÅRTEN: Men varför sprack det där första bandet vi hade? Någonstans har du skrivit om ”musikaliska meningsskiljaktigheter”, men jag minns ärligt talat inte längre vilka de var.

KJELL: Du ville spela mer akustiskt, folk och visor och sånt. Till skillnad från mig.

MÅRTEN: Just det, så var det.

KJELL: Ungefär som när Bob Dylan kopplade i elgitarren i Newport 1965, fast tvärtom.

MÅRTEN: Jag förstår att du blev besviken. Men jag hade en fas då, i början av nittiotalet, när barnen föddes, då jag knappt lyssnade på rockmusik överhuvudtaget.

KJELL: Medan jag var mer americanafrälst än nånsin och trodde att du var likadan. Soul och country och rock´n´roll.

MÅRTEN: Alla åren i baksätet i farsans bil, med J.J. Cale och Johnny Cash i högtalarna …

KJELL: När jag tänker på det nu så tror jag att jag också led av mina egna begränsningar. Jag kunde bara spela högt och otekniskt och ruffigt. Så när vi började göra jazz och bossanovor hörde jag att jag lät fel. Hi, I´m Neil Young and I seem to have dropped in at the wrong rehearsals.

MÅRTEN: Sen gick det nästan tjugo år utan att vi spelade tillsammans, från nittio till nollnio. Men nu har vi spelat och sjungit i WHAT? i mer än tio år och det har varit en rikedom.

KJELL: Gemenskapen man får uppleva när man spelar musik tillsammans är rätt unik. Ibland har jag fantiserat om hur det skulle ha varit att ägna sig åt det på heltid. Och slippa sitta ensam och skriva.

MÅRTEN: Det är otacksamt att vara åldrande rockmusiker i Finland, du gjorde rätt som valde att skriva. Men spelandet lär en väldigt mycket. Att lyssna in. Ge plats. Vara solidarisk.

KJELL: Och energin man får under en spelning är härlig. Det finns en fin laddning i de litterära framträdandena också, i mötena mellan författare och läsare, men de är mer dränerande.

MÅRTEN: I går stod vi några själar hemma hos Henrika och mig och övade Neil Youngs Harvest Moon. Och medan vi spelade och sjöng tänkte jag på att det är sällan om nånsin man inte skulle komma hem efter ett bandrep och uppleva att man fått en enorm energikick. Och uttryckligen av detta att skapa tillsammans.

KJELL: Så som vi gör också nu, med den här boken. Tänk att det tog oss trettio år innan vi vågade försöka skriva något tillsammans.

MÅRTEN: Jo, det är rätt märkligt. Fast å andra sidan kanske också naturligt.

KJELL: Hurså?

MÅRTEN: Man värjer sig, antar jag. Det är viktigt med revir. Inte minst när man är yngre.

KJELL: Ja, åtminstone för oss westöar. Själv tror jag inte att jag haft en enda partner eller nära vän som inte påtalat mitt stora privata revir. Man lär se den där buren jag byggt omkring mig.

MÅRTEN: Jag som har trott att du haft som idé och princip att vara tillgänglig.

KJELL: Som författare jo, för mina läsare, när jag nu råkat ha turen att få en stor läsekrets.

MÅRTEN: Jag minns en gång när vi gick ut och käkade middag i Tölö, det måste ha varit efter att du fick Finlandiapriset för Där vi en gång gått, antagligen vintern 2007. Vi skulle diskutera mammas hälsa, förstås, det gjorde vi ofta. Avlastade varann. Men just den där kvällen tror jag vi blev avbrutna åtminstone tre gånger, av olika människor som ville diskutera någon detalj eller bara tacka för boken.

KJELL: Jo jag minns. Jag visste inte hur jag skulle hantera det, jag ville ju bara äta middag och prata med dig. Jag beklagar.

MÅRTEN: Ingen orsak. Jag har alltid uppskattat hur du bemöter dina läsare; du har alltid tid för alla, och det tycker jag är fint och hedervärt, fast det blir intrång i det privata.

KJELL: Jag har nog blivit skyggare som privatperson. Men jag försöker våga bjuda på mig själv när jag uppträder. Fast där är jag öppen bara till en viss gräns. Det är inte en roll, men det är inte hela mitt jag heller. Och så får jag snart dra mig undan igen, efter sextio eller nittio minuter.

MÅRTEN: Men om jag är ärlig så kunde det nog vara jobbigt också, under vissa perioder, att vara din bror. När jag trodde folk ringde till mig i något arbetsärende – och så ville dom bara ha din mejladress eller ditt telefonnummer. Eller kom fram och tackade mig för dina böcker. I det skedet hade jag ju också skrivit några själv …

KJELL: Jag skäms för det där. För jag åstadkom det genom att göra mitt telefonnummer och min mejladress så hemliga som det bara gick. Men jag tyckte inte att jag hade något val. Det var för många som hörde av sig, och i alltför underliga ärenden.

MÅRTEN: Jag fattade nog inte alltid hur stora förväntningar du hade att tampas med. Och hur hård pressen var att leverera, redan efter den första novellsamlingen, Utslag.

KJELL: Ibland har jag varit arg eller ledsen för att folk inte kunnat skilja oss åt. Men jag har alltid avundats dig ditt lugn. Jag tycker mig se ett slags stoicism, och en lugn värdighet som jag själv saknar. En orsak till att jag alltid haft behovet att dra mig undan är att jag är som en tryckkokare. Jag har ett så obalanserat känsloliv att om jag måste ta in människors åsikter hela tiden så spiller det över, jag får omotiverade utbrott och de drabbar tyvärr ofta dem som står mig närmast.

MÅRTEN: Jag är nog inte så stoisk och balanserad som du tror. Jag har aldrig fattat hur du orkar med all din publicitet, till exempel. Själv kan jag bli skakis i flera dar av en enda intervju.

KJELL: Jag har utvecklat strategier. Jag stänger av, tar inte del, suggererar mig in i min egen värld. Det är inte vackert, tvärtom så är det ganska egoistiskt. Men det har hjälpt mig att bli lugnare till sinnes.

MÅRTEN: Jag minns att när vi var yngre, när barnen var små, så gick vi då och då ut på ett glas, och ibland var du i ett överspänt tillstånd som gjorde dig tung att umgås med. Diskussionerna var alltid stimulerande men jag kände mig också tömd på energi efteråt.

KJELL: Det där begreppet som kommit långt senare, ”energitjuv”. Jag tror jag var lite sådan när jag var ung. Det var inget jag ville, det bara blev så.

MÅRTEN: Dom här sakerna blir väldigt komplicerade, för när man skriver så behöver man också sina söndriga och svårare sidor. Åtminstone om man vill skriva något som känns.

KJELL: Jo. Och ibland sårar det en när folk ser igenom en, men utan att riktigt förstå vad de ser. Som till exempel att jag behövt mina mänskliga svagheter, inte bara mina styrkor, för att kunna skapa de fiktiva personerna i mina romaner. Men förstås har jag ibland frågat mig om mina berättelser varit till så stor nytta att det varit värt obehaget som min inre obalans förorsakat människor i min närhet.

MÅRTEN: Minns du förresten att våra söner i något skede kallade oss för Frasier och Niles? Efter de snobbiga psykiaterbröderna i nittiotalsserien?

KJELL: Om jag minns. Min yngre, Calle, kallar mig fortfarande Frasier ibland.

MÅRTEN: Den där gången det var middag och du och jag stod i köket hemma hos oss och pratade om viner. Och min yngre son Daniel kom in i köket och hörde oss och vände på klacken och rusade glädjestrålande ut till de andra och ropade ”nu står Frasier och Niles där och talar om vinkorkar!”

KJELL: Det går inte att förneka att det fanns likheter. Men jag vågar påstå att vi hanterat sådant som konkurrens och avund bättre än Frasier och Niles.

MÅRTEN: Jo, men i dag förstår jag att det inte kan ha varit lätt för dig när jag började skriva. Jag menar: först tvingas du valla mig som är klädd i galonkläder, och femton år senare, just när du etablerat dig som författare, så dyker jag upp där också. Jag fattar att du blev sur.

KJELL: Det stämmer att det inte var okomplicerat i början. Och komplikationerna var ömsesidiga, var de inte? Senare, när jag fått mera perspektiv, så har jag tänkt att det ändå var mycket tuffare för dig. Sex år är mycket när man är ung, och jämfört med dig hade jag haft sex år mer på mig att utveckla mina teman och komma på vad jag ville skriva om. Det var oundvikligt att jag liksom ”stal” en del motiv ur vår gemensamma uppväxt, och hann skriva om dem innan du mognat tillräckligt.

MÅRTEN: Du har alltid förvaltat materialet på ett finkänsligt och skickligt sätt, och det respekterar jag. Men visst har det gjort att jag kanske undvikit vissa teman och motiv. Som till exempel Helsingfors. Visserligen utspelar sig många av mina noveller och dikter i staden, men jag har alltid valt att tona der de urbana markörerna. Kanske för att inte klampa in på dina domäner, eftersom du tidigt fick rykte om dig som just Helsingforsskildrare.

KJELL: Minns du våren 1990? När du kom ner till Lagos i Portugal, där Jenny och Benjamin och jag bodde, och stannade en månad och satt uppe på takterrassen och skrev.

MÅRTEN: Jo. Benjamin lärde sig cykla på sin trehjuling samtidigt som jag satt där i solen och hamrade på min reseskrivmaskin.

KJELL: Du skulle debutera det året, med diktsamlingen ”Vid tröskeln”. Och jag hade tänkt skriva min första roman under Portugalvintern, men hade gett ut både diktsamlingen ”Avig-Bön” och novellsamlingen ”Utslag” på hösten innan vi reste. Jag var tom i huvudet och skrev nästan inget, drack bara rött lantvin ur femlitersdunkar och åt marsipandjur och blev lönnfet.

MÅRTEN: Det var turbulenta och optimistiska tider. Berlinmuren hade fallit, järnridån var borta, Nelson Mandela hade frigetts och det skulle ordnas fria val i Argentina och Chile. Vi var alla ganska tagna av det där och på kvällarna diskuterade vi vart världen och vi var på väg. Det gick nog åt ganska mycket lantvin medan vi pratade.

KJELL: Ett nytt årtionde hade börjat och vi talade om skrivandet också. Och som jag minns det var du mer full av tillförsikt än jag. Minns du kvällen då du lanserade din teori om oss och årtiondena?

MÅRTEN: Inte på rak arm, nej.

KJELL: Din tanke var väl ungefär att du var nittiotalet och det nya, medan jag representerade åttiotalet och det gamla som skulle falna bort. Jag vill så minnas att jag skulle ha drämt till med repliken ”jag är 28, jag är inte död än”. Men det är sånt som man konstruerar efteråt, där vid köksbordet i Lagos blev jag nog bara irriterad och stum.

MÅRTEN: Å du milde. Var jag så där pompös?

KJELL: Inte vanligtvis, alkoholen hade nog andel i det skedda. Men jag kan förstå om du ville platta till mig lite. Det fanns nog en oginhet och brist på generositet i mig då i början.

MÅRTEN: I så fall dolde du den bra, också i breven du skrev till mig.

KJELL: Jag tror det handlade om att jag i så hög grad upplevde skrivandet som en väg bort. Det handlade om att fly från familjen och mammas bräcklighet, men också från den borgerliga miljön i Munksnäs och Ulrikasborg och på Brändö och andra ställen där jag haft kompisar. Och om att undfly det ganska stränga religiösa och fosterländska arvet vi hade i vår släkt via mormor och farmor och andra. Jag kände mig snärjd när min brorsa plötsligt dök upp och visade att han ville göra samma sak. Men det var förlusten av mitt gömställe jag sörjde, inte hade jag något emot att du valde skrivandet, jag minns att vi hade fina diskussioner redan då.

MÅRTEN: Medan vi hållit på med den här boken så har jag tänkt att det kanske är just för att vi klarade att leva med de där spänningarna när vi var unga, och också klarade av att lösa knutarna, som vi kan skriva en bok tillsammans nu. Och det känns fint att vi gör det, jag tror inte att alla syskonpar skulle klara det.

KJELL: Det tror inte jag heller. Jag brukar tänka att vi svetsats samman av att spela i samma band, men också av ansvaret vi delade när vi tog hand om mamma. De sista tjugo åren, efter att mormor först tappat minnet och sedan dött, var det vi som var mammas stöd i livet. Och det var skönt att vi var två. Det var då jag lärde mig att jag kan lita obetingat på dig.

MÅRTEN: Och jag på dig. Och nu väntar en period då vi ska stå bakom en bok tillsammans, och svara på frågor om den. Det är lite nervöst, men framför allt så är det roligt.