Anna Glad är tillbaka

Du har levat med Anna Glad i närmare tio år. Hur har ni haft det?

Jovars, riktigt trevligt. Anna går mig på nerverna ibland, och antagligen skulle hon tycka att jag var en riktig viktigpetter, men för det mesta är det som att hänga med en gammal vän när jag skriver om henne.

Minns du ännu hur hon kom till?

Jag hade skrivit nästan halva Blå villan (den första boken i serien) när jag körde fast och lade hela projektet på hyllan i ett år. Problemet var att jag inte fick någon ordning på Anna Glad. Hon hade ett namn, ett utseende och en ålder, men jag kände inte henne och därför gick skrivandet trögt. Men efter pausen klev hon bara fram och var otroligt tydlig! Lite hafsig, lite impulsiv, väldigt förtjust i pizza och whiskey, en romantiker i grund och botten och ganska tilltufsad av livet. Och på den vägen är det. 

Genrelitteraturen under debatt

Inställningen till genrelitteratur har ändrats under er tid tillsammans, har det påverkat ditt arbete med Anna Glad?

Jag försöker stundvis ta till både skygglappar och öronproppar när debatter om litterär kvalitet och genrer tar fart, för även om dessa diskussioner är livsviktiga blir det ofta så att just deckargenren lyfts fram som ett exempel på riktigt usel litteratur. Det håller jag inte med om (surprise), visst finns det gott om dåligt skrivna deckare på marknaden, men det samma gäller väl också de creddigare genrerna. Låt mig pynja på med mina deckarintriger så stör jag inte dem som rakryggade slår sig ner och än en gång påbörjar Den Stora Finlandssvenska Romanen. 

Problemet var att jag inte fick någon ordning på Anna Glad. Hon hade ett namn, ett utseende och en ålder, men jag kände inte henne och därför gick skrivandet trögt. Men efter pausen klev hon bara fram och var otroligt tydlig! Lite hafsig, lite impulsiv, väldigt förtjust i pizza och whiskey, en romantiker i grund och botten och ganska tilltufsad av livet.

Serien om Anna Glad har kallats för Strömsö Noir, vad tycker du om epitetet?

Jag skrattade hjärtligt första gången jag hörde termen! Den är ju mitt i prick. Idyll och finlandssvenskhet möter svärta. 

Hur ser Annas framtid ut?

Hur bygger du upp dina pusseldeckare? Vet du själv från början vem som är skyldig?

Det brukar jag tro i början, men ibland visar det sig att jag har fel. Vanligtvis utgår jag från 3-4 lösryckta idéer, det kan vara en person, en scen, en plats, ett tema. Så börjar jag fundera på hur jag kan få dessa att hänga ihop på något sätt, och småningom växer intrigen fram. 

Blir det ett farväl till Anna Glad nu, eller finns det ett hopp om att vi ännu får träffa henne?

Jag har hela tiden haft siktet inne på att det ska bli fem böcker i serien. Jag vill inte riskera att börja upprepa mig själv, och i de fem böcker jag nu skrivit känns det som att jag lyckades säga det jag ville ha sagt. Så det här kan mycket väl vara den sista boken i serien, åtminstone blir det nu en paus. 

Vilken är din favoritperson i Så dör du nöjdare och varför? (Själv är jag ganska förtjust i Annas son Gottfrid)

Ja, Gottfrid är förnuftets stämma i denna bok, fast han bara är fyra år. Så han är nog en stark kandidat för mig också.

Allvarligt teman också denna gång

Ett tema i Så dör du nöjdare är alkohol och alkoholism. Du har valt att inleda varje kapitel med en snapsvisa. Var hittade du dem, hur valde du dem, är varje visa knuten till just sitt kapitel på något vis?

Jag har själv suttit och skrålat snapsvisor under studietiden, så de flesta kunde jag ju utantill. I mina tidigare böcker har jag kryddat kapitel med ramsor, julsånger och vaggvisor, förvånansvärt ofta hittar jag mörka och lite morbida aspekter i de mest gladlynta sammanhang. Samma sak gällde snapsvisorna, detta euforiska lovprisande av spriten och ruset. Jag tyckte det blev en ironisk kontrast till det tema boken kretsar kring. 

Miljön i Anna Glad är finlandssvensk småstad, men i den nya boken tillkommer naturskyddsområden, djupa skogar, en bred fors och en jugendvilla med en minst sagt händelserik historia. Hur bygger du dina miljöer?

Ofta finns miljöerna på riktigt, men på helt andra platser. En inspiration till Kristinas hus i romanen var ett formidabelt spökslott jag besökte när jag var cirka 8 år och gick i scouterna. Jag har senare snokat fram att det måste ha varit Villa Nybondas nära Nordsjö i Helsingfors som vi övernattade i. Fast det gått nästan 40 år sedan dess kom jag så starkt ihåg känslan i det gamla jugendhuset att det var lätt att beskriva miljön. Bredforsen är i sin tur ganska lik Långforsen i Vanda dit jag brukade cykla som barn. Det är roligt att som författare få klippa och klistra ihop sina egna världar.