Min största läsupplevelse var när jag någon gång under barndomen satt i min kompis rum och tjuvläste i hennes dagbok när hon inte var där. Jag minns inte vad det stod i dagboken och det var naturligtvis en mycket dum och omoralisk handling men den spänningen och euforin jag kände då har jag nog aldrig upplevt i något annat lässammanhang.
Nuförtiden, när man kan läsa dagböcker på sociala medier eftersom folk delar med sig av så mycket, är det svårt att komma över en guldgrip av skriftlig avlagring som inte var menad att läsas av någon annan än av personen som skrev den.

Det händer ibland, till exempel när jag går i en mataffär, att jag hittar en glömd inköpslista i en kundkorg och då plockar jag genast upp den och läser vad det står på den även om det bara står: potatis, mjölk, tandpetare, glass. 
För då känner jag att jag kommit över en extremt genuin skriftlig guldgrip.
Eftersom jag själv är en listskrivare av rang vet jag hur mycket en enkel inköpslista kan betyda för författaren.

Det är min nyfikenhet som gör så att jag skriver. För när jag kommer in i ett flöde och inte behöver tänka efter utan min hjärna och fantasi levererar idéer, skämt, berättelser, situationer och karaktärer och jag får bli underhållen av något som kommer ur mig men jag vet inte hur då är det lika spännande som att läsa någon annans dagbok.

Josefin Sonck (f. 1988) är uppvuxen i Vasa och på Åland och bosatt i Stockholm. Hon är skådespelare, ståuppkomiker och manusförfattare. Jag måste sluta tänka på Patrik Lundgren är Soncks författardebut.