Min farmor jobbade på Hangö Kex och min morfar körde kran i hamnen. Hangö rinner genom mina ådror och har ett granitgrepp om mitt hjärta. 

Jag flyttade långt bort, men efter nästan tjugo år i England har jag kommit hem igen. Det känns bra, och rätt. 

Varför läser du?
När man läser mycket så tror jag att skrivandet kommer av sig själv. Jag var barnet som bar hem väldiga högar av biblioteksböcker varje vecka. (Jag var också barnet som ständigt glömde sitt bibliotekskort hemma, trots högljudda suckar och barska varningar från personalen). Jag slukade allt jag kom över, och ibland går jag tillbaka in och hälsar på. Nej, inte på personalen alla är nya, så vitt jag kan se men på de gamla, slitna böckerna som fortfarande finns kvar på hyllorna. Hej, Den violetta sagoboken. Hej, Kitty i det öde huset. Hej, Kulla-Gulla håller sitt löfte. En gång var jag liten, en gång höll jag er alla i mina släta händer, en gång läste jag era ord för första gången.

Det känns nästan lite magiskt.

Vad är kärnan i ditt författarskap?
Jag har alltid skrivit. Min första bok skrev jag när jag var åtta år, förkyld och hemma från skolan. Den handlade om en bil och var en present till min bror. Sen fortsatte jag med lite dikter, enorma mängder av dagböcker, och en himla massa tråkiga jobbtexter på engelska. När jag en dag drabbades av en akut våg av hemlängtan och började skriva om Hangö var det som om allting föll på plats. Orden rann ur mig. Den del av mig som alltid cyklar i motvind på Esplanaden, som alltid känner varm sand under tårna och kisar mot ett glittrande hav, den lugnade ner sig lite när jag fick skriva det av mig.

Kärnan i mitt skrivande är att finna en väg in i det som jag själv tycker om, det som känns verkligt fast det inte är det. För mig är berättelsen det viktigaste, och personerna som lever i dem. Jag vill skriva om mänskor som jag bryr mig om, även om de inte alltid beter sig som man skulle önska. Att det sen blir kusligt och lite hemskt och blodigt verkar jag inte kunna hjälpa.

Varför är litteratur viktigt?
För att litteraturen består. Text och ord är billiga och flyktiga nu, de susar genom etern och nerför de optiska kablarna som ilskna myggor och försvinner innan man riktigt hunnit förstå vad de betyder. Vem minns sina textmeddelanden från 2002, eller vad någon skrev på Facebook 2013, eller ens ifjol? Ingen. Men boken som jag fick i studentgåva av min modersmålslärare 1994 står fortfarande på min hylla, bredvid böcker jag älskade när jag var femton och tjugoåtta och fyrtioett.

När allt annat försvinner finns det tryckta ordet kvar. Böcker är fortfarande är det bästa sättet vi har att nå kommande generationer, att berätta vem vi var, vad vi tänkte och hur vi hade det.

Dessutom - och det säger ju sig självt - är det ju så himla roligt att läsa!

Skiljer sig finlandssvensk litteratur från annan, i så fall hur?
Kanske den är lite kaxigare? Ja, det tycker jag nog. Det är modigt av oss att hålla på och ge ut böcker trots att vi är så få. Det är lite som att vifta med knytnäven. Vi lever, och vi talar svenska, och vi skriver böcker, och det tänker vi fortsätta med. Vi bryr oss inte om att ingen vet att vi finns - eller värre, att somliga önskar att vi inte gjorde det - vi har vår egen kultur och vi försvinner inte. Basta.