Nära till natten

Karin Collins spelar skickligt på tidsmarkörerna när hon rör sig i romanrummet; hon spelar på klasstillhörighet, på rädslan för radioaktivt avfall från Tjernobyl, på homofobi och på skräcken inför den. Hon knyter ihop trådarna plausibelt nog för att också en luttrad deckarläsare kan känna sig nöjd, och läsrekommendationen går ut till dem som inte tidigare stiftat bekantskap med hennes spänningsberättelser från sydspetsen.

Petra Lind, Östnyland

Karin Collins skriver fram ett Hangö som kryper in under huden – en småstad där sprickorna i fasaden blottar en rädsla och en skam som kan få långtgående konsekvenser för människorna i det lilla villasamhället.

Marit Lindqvist, Svenska Yle

Utmärkande  för  Collins  tidigare  verk var hennes detaljerade miljöbeskrivningar, lokalkännedom och skickligt uppbyggda karaktärer. Detta får läsaren njuta av också i Nära till natten. Collins  har  också  en  förmåga  att  skapa riktigt osympatiska karaktärer, vissa av dem helt fruktansvärda människor, men sedan behandla dem med sådan empati att man som läsare nästan tvingas sympatisera med dem. Nästan.

Michaela von Hellens, Västra Nyland

Något som sticker ut är Collins förmåga att fånga Hangös distinkta auditiva landskap. Collins skriver bra och handlingen redogörs på ett väldigt detaljerat sätt.

Valter Sandell, Hufvudstadsbladet

Collins skapar spänning utan specialeffekter och action… Collins lyckas få mig att se framför mig en stad jag inte besökt på nästan 50 år. Liksom  de  tidigare  böckerna  är Nära till vatten” inte ”bara en deckare”, om man nu kan använda ett sådant uttryck, utan en roman med psykologisk skärpa om män som inte bara hatar kvinnor utan också föraktar alla uttryck för svaghet.

Henrik Othman, Österbottens Tidning